När jag berättar om pengar är jag tyst som en sten. De undrar allihopa. Ingen vet att jag har mer ute i trädgården, nedgrävt under rosorna, prydligt, en bleckask för varje ändamål. Om jag hastigt dör ska de bli varse... Inte att jag var en rik man, men att jag hade trygghet. Det finns en karta över trädgården bland mina papper. Vem pengarna skulle tillfalla vet jag inte. Jag är ensam i världen. Det var också därför jag började spara. Tvåhundra kronor i månaden först, inte mer, och så allt som blev över när månaden var slut. Glädjen i att kunna stoppa undan. Glädjen i att göra val som gjorde att mina tillgångar förökades.
Först var det för katten. Om hon skulle bli sjuk. Sen för mig själv, om det skulle hända mig något. Sen för begravningen och så för att kanske kunna resa. Resa! Jag!
Jag lägger mig vinn om att vända skjortkragarna och jag spar på lyset. Jag går hellre in till stan än att ta bussen. Har matlåda på jobbet. Odlar mycket av min föda. Köper stora förpackningar linser och kikärtor. Knycker ved på hyggen. Man kan skruva ner sin låga ganska mycket utan att den slocknar helt. Jag kan inte minnas att jag någonsin som vuxen gått på fik eller ätit en dagens lunch. Bio, teater, konserter, tidning – inte att tänka på. Jag har min gamla radio. Det är njutbart.
Jag har så mycket. Jag har böket och stöket i trädgården och stugan, jag har lugna kvällar med Elsa, katten, och för varje månad växer mina tillgångar. Varje fullmånenatt är jag ute och gräver bland mina rosor. Där finns hundratusentals kronor nu. Det finns ingen tanke på att de ska komma till användning. Jag tar aldrig fram dem, lägger bara till nytillskottet. Pengarna finns där under jorden, visst, men i mitt huvud finns de inte längre. Inte som reda pengar. Där finns bara en föremålslös tillfredsställelse, en dov passion för mitt sätt att leva, för att räkna varje femtioöring.
(Utmaning: skriv om att hushålla)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbar text som egentligen är rätt sorglig
SvaraRaderaOj, vilken liten hamster! Som alltid finns väl mer att fundera över än som märks på ytan i dina texter. Fint skrivet och jag ser hur han går där i fullmånens sken och letar nya platser att gräva ner sina skatter på.
SvaraRaderaHåller med Razaha, jättevackert skrivet med en rejäl underton av sorg. Så uppfattar jag den i varje fall. Flöt jättebra hela berättelsen igenom.
SvaraRaderaDet kan bli en passion, att spara, att bli en fena på det.
SvaraRaderaUndrar bara över första meningen "När jag berättar om pengar är jag tyst som en sten". Ger han små antydningar eller nämner han inte pengar alls?
Jag älskade första meningen :-)
SvaraRaderaSer lite av min farfar i det hela, men han hushöll liksom bara - gömde inte undan... eller... (fasen, måste ut till xxx och gräva lite under rosorna :-)
Det är svårt att bestämma vilken känsla som ska få företräde när jag läser texten så jag läser den en gång till, och en till. Vid tredje läsningen är sorgen i bakgrunden och den dova passionen för levnadsvalet är solklart i första rummet.
SvaraRaderaSäjer som dom andra - en underbar historia som andas både sorg och tillfredssällelse. Men jag ska ju inte döma efter mitt sätt att leva o se på saker, han är lycklig med sitt sätt, det finns ju ingen bitterhet o då kan även jag känna glädje och tillfredsställelse av texten.
SvaraRaderaFin historia! Vissa samlar på äggkoppar, porslins katter eller någon annan pryl. Det här är mera redigt - han samlar pengar - inte för att handla utan för att samla. Jag riktigt ser hur han smyger och "planterar" sin bleckburk.
SvaraRaderaKänns för mig som vilken drog som helst. Varken fint eller fult. Man blir utanför och kan inte fungera i samhället. Bra historia om en maniskhet min tolkning
SvaraRadera