På sjön

Vi sitter ner i båten. Om du säger ”ja” nu, har jag segrat. Men du säger ”Det är oviktigt. Gör som du vill.” Helt utan triumf går jag ner och hämtar kasslern ur kylväskan, börjar tärna potatis till potatissalladen, vinnlägger mig om att få jämna kuber. Vi äter under tystnad. Vin i våra eländiga små plastglas. Sommaren börjar veckla ihop sig. När vi skrapat våra tallrikar, säger jag behärskat: ”Varför sa du att det var oviktigt vad vi åt?” Det kommer ut som hullingar. Äntligen får jag tag om dig, sätter mig fast men förlorar greppet medsamma du öppnar munnen. Sävligt, lugnt: ”Vi har mat för fyra dagar, ska vara ute i fyra dagar. Allt ska i sinom tid bli ätet. Alltså spelar det ingen roll.” Mina halsmuskler spänns. ”Det är väl inte oviktigt vad man är sugen på?” säger jag. ”Allt du lagar är lika gott. Det är oväsentligt.” Du har hand om båten, jag om maten. Jag har inte ens lärt mig läsa sjökort på hela sommaren. Någon enstaka gång har jag hållit rodret och svettats och rodnat därvid. I början var du angelägen om att lära mig allt men nu är även du litet moloken. Det är tyst ombord. Vi gör vad som ska göras.

”Vill du att jag ska komma till dig?” viskar du från din koj i kvällningen. Du har ankrat invid en slät klippa. Det är inte svårt att hitta natthamn såhär i slutet av säsongen. Jag biter ihop en stund, samlar kraft för det jag vill säga. Så säger jag det: ”Det är oväsentligt.” Jag säger det och vet inte vad jag menar. Om det är oväsentligt om du kommer eller ej, eller om det är oväsentligt vad jag tycker. Jag säger det bara för att platta till dig. Bara för att det är slut på det här om drygt tre dygn. Bara för att jag ska hitta en utväg, så att jag kan tillbringa nästa sommar med en annan, på ett mer intressant sätt. När vi kommer iland vid båtklubben ska jag börja traska utan att vända mig om. Om du ropar efter mig ska jag inte bry mig om det.

(Utmaning: skriv om något oviktigt)