Bland vitsipporna

Tripp, trapp. Tripp trapp. De tågade mot gläntan och i Anna bubblade ett inte bra. ”No so good”, tänkte hon på engelska för att göra sig stark. Om man hade kunnat ett annat språk tillräckligt bra, skulle man kunna ha använt det nu. Då hade det blivit som en film. Då hade det kanske inte varit alldeles grusigt torrt mellan tungan och gommen.

Den gången de hittade gläntan, tyckte de att den låg mycket långt bort. Nu gick det på ett litet kick att ta sig dit. Ingen pratade. Julia gick först, bredvid Anna. Märkte hon något? Tänkte hon på att det var tyst?

När de kom fram bröts det spända allvaret av vitsippors ljuvlighet. De var trots allt tjejer, allihop. Och så Ola, men han var som en sorts tjej. Alla började plocka, utom Anna och Julia. De råkade bli stående mitt emot varandra med korsade armar. Anna var sprängfull av otäckhet. Vad hade hon satt igång?

”Neeej!” sa Julia med sin lärarröst, den som de hade bestämt var för löjlig. ”Det är dumt att plocka vitsippor nu, då vissnar de. Vi gör det innan vi går hem.” Så slog hon sig ner på sin trädtron med den säkerhet de hade bestämt var för dryg. De samlades runt henne som vanligt, några motvilligt, andra med lystnad. De lystna tittade uppfordrande på Anna, som kände sig som virveln i badkaret när vattnet rinner ut. Hon petade på Martina, som stod bredvid. ”Kan inte du?” väste hon mellan tänderna, men Martina var alldeles stel. Så sa Anna orden som de hade bestämt och som hon övat framför spegeln i mammas och pappas rum.

Om Julia blev överrumplad visade hon det inte. Hon strök en hårslinga ur ögonen, satte sig stadigare på tronen och sa genom näsan: ”Ni kan inte utesluta mig. Det är min klubb.” ”Det är demokrati”, sa Anna. ”En person, en röst. Ingen vill ha dig med längre.” ”Nähä!”, bet Julia till. Osäkrare nu. Hon hade också varit på lektionen om demokrati. ”Vi kan rösta nu, om du vill”, föreslog Anna. Det onda i magen hade försvunnit i och med att hon börjat prata. Nu var det riktigt kul. ”Ja, gör det”, sa Julia släpigt.

”Alla som vill utesluta Julia räcker upp en hand!” ropade Anna. Julia spände ögonen i dem en efter en men ändå höjdes allas händer. ”Du ser!” utbrast Anna. ”Vi har majoritet! Du vet vad det betyder!” Julia reste sig från tronen. ”Ni kan inte göra det!”, fräste hon. ”Det är min klubb! Jag startade den. Ola? Petra?”

Innan någon hann göra eller säga något bröt Martina in. ”Jo, det kan vi! Du är ful och äcklig och stroppig och ingen tycker om dig!” sa hon. ”Och så är det demokrati”, fyllde Anna i.

Nu började Julia grina. I alla fall kom det knappt ut någon röst när hon sa: ”Men ingen annan kan styra klubben. Det var jag som...” ”'Du som, du som, du som'”, avbröt Martina. ”Du tror att klubben är du. Att du äger oss! Det är inte rättvist.” ”Det var inte meningen”, sa Julia ur en liten grimas. ”Jag ville göra det kul för er!” ”Stig ner från tronen. Nu ska vi rösta om vem som ska sitta där idag. Sen ska vi ha en ny varje gång.” Det hade Anna också övat på att säga. Men skulle Julia lyda? Hon reste sig i alla fall. Strök sig runt ögonen. Såg än en gång på Ola och Petra, som bistert tittade bort. Höjde huvudet och banade en stig genom vitsippsfältet. Anna kände att kroppen blev som mjuk plast. Hon sjönk ner på tronen. Några började klappa händerna. Anna tittade efter Julias rygg som försvann ifrån dem. Solglittret. Blommornas vita. Hon kunde inte låta bli att tycka att det var vackert. Lite som i en film.

(Utmaning: skriv om att utesluta)