Barnet

Hon minns när hon blev kär i Honom, Han som skulle bli hennes man. Det var en känsla som inget skulle kunna komma att överskugga. Men nu hade Barnet kommit, fjunigt och med en lätt doft av ost, och Barnet öppnade kratrar i Henne av känslor som var för upprörande, starka, för... djuriska.

Det värsta med att föda upp djur enligt KRAV-normen är att kalven inte får tas bort från kon omedelbart, som i konventionell uppfödning, utan de ska få vara tillsammans i tre dygn efter nedkomsten. Det är helvetiskt att höra korna och kalvarna skrika efter varandra när de tre dygnen gått och de har separerats från varandra.

Symbiosen var en självklarhet för Henne. Hon reflekterade inte över att Hon inte gav Barnet egna ben, och därmed inte lät sig få nya perspektiv genom sitt barn. De levde i en lugn och stilla guldkula. Rent under och geografi enligt en kartbok från före murens fall.

Någon sa att kärlek är att ge den älskade skor, så att Hon kan vandra bort från den älskande.

När Barnet var sexton år och tre månader kom uppbrottet. Skrik och slammer i dörrar, sena nätter, anklagelser. Hon hade aldrig väntat sig något sådant. I alla andra familjer, ja, men inte hos Henne, med Hennes rena kärlek, Hennes självuppgivande rena kärlek. Först trodde Hon att världen hade gått under. Fanns det en värld utanför Hennes kärlek?

Som om Hon behövde ge upp sin kärlek. Den var hennes största tillgång nu. Bittert fick Hon lära sig att man kan älska och ändå göra fel. Att barnen är sända in i våra liv för att skaka om oss i grunden. Det där man känner när man första gången snusar på sitt barns hjässa är sant.

(utmaning: äkta kärlek)