I en saga

I den här sagan fanns det en gud och guden plockade upp alla, en och en, strax före femtioårsdagen, för att ge dem en chans att bättra på resultaten. Mördarna och skändarna lät han en nära medarbetare ta hand om; de blev ändå så skakade av det enkla budskapet: ”Du ska bli förlåten”, att de trodde att de träffat guden själv.

Det fanns också alla möjliga människor, goda och självgoda, skrymtare och rövslickare, nervösa och kaxiga, alla så som vi själva var de, precis som vi själva.

Hela tiden tog guden emot folk och tröttnade aldrig. Till en början var guden som människan framför sig: dryg eller lättsam, ilsken eller lugn. Sen blev guden skrattspegeln för människans särdrag, var precis tvärt om. Därmed fick människan se att även den motsatta positionen var del av hennes vara. Det var en lång och tung resa. Sedan fick människan veta att det inte finns några motsatser. Så fick hon packa sig hem.

Guden tyckte mest synd om de raljanta, ironikerna. Hos guden fick de kliva ner i osäkerhet och vånda. Ofta grät de med en hulkande, smärtsam gråt, för sig själva hade de tidigare inte mött. Sen åkte de hem på sylvassa änglavingar och försökte så snabbt som möjligt hitta tillbaka till det de uppfattade som sitt jag och glömma de skoningslösa inblickarna i sitt väsen. Medan andra ofta bättrade sig under andra halvan av sina liv, tog det ända till efter döden för de raljanta. De var så säkra på att deras beteende var nödvändigt. De var i grunden så ängsliga. De var så rädda för sin smärta att de plågade andra. Över dem fällde guden en tår när han hade tid.

(Utmaning: skriv om att raljera)