Sviken av livet

– Men Tora, stumpan, var är alla dina trosor?
Mamma plockar in tvätt i skåpet, trosorna prydligt vikta i fyra delar.
Jag rycker på axlarna. Det finns så många sätt att inte kunna beslås med en lögn.
– Det är så konstigt, fortsätter hon. Det var nästan inga i tvätten och det ligger bara fyra par i skåpet. Har alla slitits ut samtidigt?
Jag ser stum och fånig ut tills mamma lämnar rummet.

Allt som jag vet och det förslår ändå inte. Jag är en tonåring på tvåtusentalet, inget är främmande för mig, jag vet om porr och knark och hemorrojder, vet allt det som händer när man blir vuxen, jag är inte ens först i klassen eller så, långt därifrån. Men när jag för första gången ser den brunröda sörjan i mina trosor och förstår vad det är, vill jag komma långt från mitt vetande; jag vill krypa ihop på en plats inom mig och inte titta ut.

Jag knycklar ihop trosorna till en boll och smyger ut med dem i garaget. Pappas domän, där det alltid är så stökigt – säger mamma – och där man aldrig hittar någonting.

Sen tar jag på mig ett par rena trosor, de fulaste jag har, stoppar dem fulla med toapapper, men det hjälper inte, även dessa trosor blir förstörda. En vecka tar det, många turer till garaget, och jag vill inte, vill inte bli kvinna. Vill inte det. Därför sammanbiten och trotsig. Så mycket som måste väljas bort. Det är som om någon just hade slitit av mig mina fingrar. Som om en dom fallit, eller till och med en bila. Jag ser på tjejerna i klassen, tisslandet, rollerna de tar. Det finns ingenting för mig där. Ingenting.

Innan jag somnar ser jag för mig en liten båt som gungar på en dovblå ocean. Där skulle jag ha gungat med men den har satt kurs utan mig.

(Utmaning: skriv om att smussla)