Det fläktar ända hit från det lilla vädringsfönstret, som Anna-Lisa har öppnat i smyg för att vädra ut den förbjudna doften av rökelse. Fågelkvittret blir starkare också. Jag lärde mig aldrig några fågelläten. Kan det vara koltrasten som flöjtar så grant – det är i alla fall ofta han som hoppar omkring därnere i sjukhusparken.
Under sängen bränner Anna-Lisa sin rökelse. Flera gånger om dagen ser jag hennes kala skult när hon mixtrar där nere. Rökelsen ska ta hennes böner upp till gudomen, menar hon. Snart behövs inga fler böner. Anna-Lisa får åka hem från onkologen endera dagen. Behandlingen har varit framgångsrik – den här gången.
Jag betraktar henne förstulet. Kan jag säga att jag beundrar hennes tro? Eller avundas den? Nej. Nej. Men hennes riter har ändå varit för oss båda två de här veckorna. Jag har också fått kraft av dem. Jag, som snart slutgiltigt ska gå in i mörkret. Trettionio år och metastaser i alla organ. Jag är arg, arg på mig själv, för att jag satte små barn till världen. Att jag inte förstod att jag inte var att lita på. Att jag inte kunde garantera dem trygghet och skydd ens under de viktiga småbarnsåren.
Nu lägger fågeln upp en storstilad drill. Jag njuter fortfarande av det svaga draget och av den kvardröjande doften av sandelträ.
– Vi har varit goda vänner, eller hur? frågar jag Anna-Lisa.
– Ja, det är vi.
Inom kort kommer någon annan att ta hennes säng och jag ska ta de stapplande stegen in i det okända. För några veckor sedan var jag rädd för egen del. Nu är jag bara rädd om mina barn. Varje gång Peter kommer får han en lista med saker jag tänkt på, så att han vet min åsikt om allt från gymnasieval till matvanor. Vi fnissar litet över de listorna, mitt uppenbara kontrollbehov. Jag ska be att få en rökelsesticka av Anna-Lisa innan hon åker.
(Utmaning: skriv om något uppmuntrande)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hjärtskärande. Jag förstår hennes ilska. Känner igen den från en bloggare som jag följde fram till hennes död nu nyligen (hon hade också småbarn).
SvaraRaderaJag har tyvärr ingen kritik att ge dig idag. Du är för bra!
Jag vill bra gärna läsa den där romanen. Jag får sikta på att bilda ett förlag så jag kan beställa den av dig :-)
Jag blir helt tagen. Du lyckas belysa att även en döende människa har en vardag och det gör texten trovärdig.
SvaraRadera"Att jag inte förstod att jag inte var att lita på" är för mig den mening som berör mest. Den innehåller så starka känslor, inte minst en mammas desperation över att måsta överge sina barn. Så fruktansvärt.
Kan bara hålla med de andra.
SvaraRaderaBriljant hjärtskärande text som jag hoppas att jag aldrig någonsin är med om.
Ja texterna är jättebra. Du har ett bra djup i dina texter.
SvaraRaderajag skrev en kommentar om ditt ordförråd, väldigt berikande. Ibland kanske lite väl berikande kan förstöra flytet i texten.
En personlig åsikt..
Mycket bra beskrivning av en ung mamma som vet att hon snart ska dö. Vissa meninar griper tag i hjärtat.
SvaraRaderaEn stilla undran bara. Den här arga biten hos en person som snart ska dö kommer i ett mycket tidigare stadium av sjukdomen, kanske inte i slutet så mycket. Jag tror att de allra flesta då har försonats med tanken på döden. En mig närstående person vårdas nu i hemmet och hon har försonats med tanken och är beredd. Kanske det beror på hennes tro också. Jag vet inte.
Men du satte igång en massa tankar hos mig och jag kritiserar inte själva texten utan visar bara hur det kan vara i vissa fall.
kramar
/kajsastina
Kan bara hålla med alla som redan gett dig respons.
SvaraRaderaLa även märke till en fin detalj du gjort i dialogen där berättaren frågar Anna-Lisa om de HAR VARIT goda vänner och hennes vän Anna-Lisa säger att det ÄR dem. Det tycker jag är starkt också då berättaren tittar tillbaka på sitt som hon redan anser är över nu.
Orkar inte ens tänka tanken på att min dotter skulle behöva uppleva att jag dog under hennes uppväxt. En av mina bästa kompisar var med om det, så jag vet vad det gör med ett barn och du beskriver mammans tankar, förberedelser och känslor bra.
Är det någon roman på gång?
SvaraRaderaDu skriver starka texter. Jag blir mycket berörd, tror absolut man kan vara arg in i det nästan sista. Min fasa har alltid varit just denna, att lämna barn. Överlevde en bilolycka en gång och tvärtemot vad många säger tror jag efter den upplevelsen inte på att hastiga dödsfall är "bra". Min panik efteråt handlade mycket om just oron för barnen. Stycket om "en lista med saker jag tänkt på, så att han vet min åsikt om allt från gymnasieval till matvanor" och kontrollbehovet river nästan hål i mig. Hur tusan ska man kunna kritisera dig???? Skriv, skriv, skriv - alla borde läsa ditt. Kram
SvaraRaderaStark text som uppenbart berört alla som läst (ovan) då de belyst alla fantastiska inslag i texten - håller därför med dem och särskilt På det viset.
SvaraRaderaOch det livar upp att vara lite busig ända in i det sista. KÄnde rökelsedoften längs med hela texten och ser deras oskyldiga miner när sköterskan kommer in och tittar lätt anklagande på dem, igen :-)