Leopold

Det var han som hade fått möjlighet att studera, fara över havet, uträtta något. Han var fem år yngre, mor och far hade fått det litet bättre ställt. Och han var pojke. Enda pojken. Läshuvud hade han också, förstås, men det hade de allihopa. Tre gånger på tio år hade magister Bladh kommit på besök hos mamma, kaffe i finkopparna och så frågan: kunde Vendela, var det möjligt att Ulla, fanns det någon utsikt att Brita... Men nej. Terminsavgifterna och böckerna. Det var uteslutet. Mamma svarade med sådan sorg och bakom dörren stod den tjuvlyssnande, Vendela eller Ulla eller Brita, och grät.

Det vart syningen efter folkskolan. Brita tyckte inte illa om det, blev snabbt erkänd som en av garnisonsstadens bästa hemsömmerskor, men det var en spetsig kvist hon inte fick ut ur bröstet, det att hon inte fått fortsätta. Dagen innan realskolan skulle börja, gick hon försänkt i bön. Bad om ett mirakel. Hon bad med sådan oskuld och tillit att hon fick sin första stora kris i tron när bönesvaret inte kom. Tillbaka till knappnålarna, pärlbroderierna, till att kläda officersfruarna.

Men Leopold fick. Magister Bladh behövde inte ens komma på visit. Inte bara realskolan, Leopold fick ta studenten, fara till Uppsala, läsa teologi. Han var hemma en vecka innan han skulle fara till Afrika; litet annorlunda, litet dryg och med nya, besynnerliga uttryck. Brita hade varit ensam hemma när han kom, hade en brådskande beställning, men slog sig ändå ner med en kopp kaffe med honom. Den guldgula hårmanen över det trinda ansiktet. Den lysande blicken. Hon strök honom varligt över kinden.
– Du blir en underbar missionär.
En plötslig rodnad när han log.
– Det var aldrig vad jag ville, Brita. Jag ville det aldrig.
Det högg till i bröstet på henne.
– Ville inte! Du fick ju allt, du fick studera, fara till Uppsala, vara ung...
”Vara ung”. Det lät väl inte riktigt vettigt.
– Jag fick studera bara för att mamma ville se mig som missionär. Själv ville jag gå Tekniska Högskolan. Bli ingenjör.
Han började gråta. Klev upp och lämnade sin halvdruckna kopp, stegade ut ur köket.

De fann inte tid att språka mera under veckan, men hon sydde honom en pyjamas och på bröstfickan broderade hon en giraff. När Afrikabreven började komma var en del bara till henne. Mamma krävde att hon skulle läsa högt, men för första gången stod hon på sig. Hon skyddade dem som juveler, breven där det stod hur det verkligen stod till i Afrika. Han trivdes inte med sitt kall. ”Nu har jag ändrat mig. Jag skulle ha velat bli antropolog. Vi har mer att lära av vildarna än de av oss.” Hon rös när hon läste det. Var det inte nästan ogudaktigt att tänka så? Vi skulle väl bringa evangeliet till hedningarna? Pennan glödde när hon skrev tillbaka, tröstande och förmanande. Och det gick ett par år.

När de skar ner honom hade han pyjamasen hon sytt på sig. Han hade antagligen både bajsat och kissat i den men bröstfickan med giraffen på måste ha varit ren. Brevet kom fram när han sedan länge var jordad. Flickorna ville ha en liten ceremoni i kyrkan men inte mamma. Hon talade inte längre om Leopold. Systrarna fick tissla och gråta i smyg.
– Han som hade allt! En större värld än våran! sa Ulla.
– Om ens värld blir för stor kan man gå vilse. Vi kanske ska vara tacksamma för vår lott, svarade Brita.
Hon hörde hur hon lät. Som om något någonsin var enkelt. Som om varje människa inte var en värld i sig själv, en värld eller ett prisma, som bröt strålarna på oanade sätt. Hon böjde sig över sin tråckling. Inga tårar. Det kunde fläcka sidenet.

(Utmaning: skriv om syskonkärlek)