Kufar

De hade blivit så många, de som propagerade för formen. Så många, att innehållets förespråkare syntes försvinna, med sina gråa, rufsiga hår och yrvakna manchesterbyxor. Kufarna, som gick ut två gånger om dagen, varav en till Konsum för att köpa isterband eller sylta. Det fanns inget tilltalande i deras anblick, i de halvt uppnötta fläckarna vid armbågarna på deras rutiga skjortor, deras flera gånger limmade skor och uttänjda kavajfickor. När de talade verkade de ha all tid i världen, pratade liksom trevande, och använde ord som ”alldenstund” och ”fastmer”. När de talade! Talet kom ut i en pigg men smal rännil, och kunde handla om Odyssén tillämpad på Greklands finanspolitiska situation, eller en jämförelse mellan Augustinus och den fjortonde Dalai Lama. På något sätt försörjde de sig som intellektuella, med hjälp av isterbanden och av att nöta kläderna till slutet. De var för sävliga för att platsa i soffprogrammens treminutersinslag och ingen kunde begripa hur spännande deras tankar var, så deras böcker låg så gott som orörda på borden i de gammaldags boklådorna som visade nästan allt.

De föddes och dog i skymundan, men det var kufarna som fick världen att bestå. Ju färre de blev, desto mer betydelsefullt blev det faktum att de fanns. Vad de ägnade sig åt i sina funderingar var nästan oväsentligt, bara de gjorde det långsamt och grundligt. Så visade sig ironiskt nog även i detta fall formens överhöghet över innehållet.

(Utmaning: skriv om form)