Hon är en av dem. De älskar henne. Ingen förstår dem så bra som hon, brukar de säga. Då känner hon sig litet tarvlig, för på friheten och ansvaret har hon en annan syn, men säger inget.
Hon är en av dem. Delar värderingar men inte logga. Inte fana. Inte etikett.
En gång ska hon säga det. ”Jag är liberal”, ska hon säga. Ska isflaket då lossna och föra henne bort med strömmen, bort från dem? Hon misstänker det. Att det är så viktigt att vara vänster, att det står över kärleken, till och med.
Vänster. Det är bara ett ord. En riktningsangivelse relativt människans symmetriaxel, moturs vinkelrät framåt. ”Liberal” är också bara ett ord. Ska hon offra vänskapen för urgamla ord och begrepp som börjar bli obsoleta i det postindustriella samhället? I hemlighet vet hon att inte heller vännerna egentligen är socialister. Att det enda rimliga alternativet efter murens fall är liberalismen. Det skulle hon förstås aldrig säga, men så är det. Och hon är rädd och trött. Det är också bara ord.
(Utmaning: skriv om att vara frånkopplad)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I vissa kretsar offras vänskap pga politisk tillhörighet. Jupp, sant och olidligt fel.
SvaraRaderaMkt snyggt med "Det är bara ett ord. - - - också bara ett ord. - - - Och hon är rädd och trött. Det är också bara ord."
SvaraRaderaGillar också övertygelsen om att egentligen v-e-t alla och faktiskt tycker att liberalismen är det enda rimliga alternativet... undrar om hon har rätt i sitt antagande (rimlighet/vänners egentliga åsikter) ? :-)
Början fick mig att bli nyfiken och dra med mig.
Vackert! Dessa ramar vi tror vi måste hålla oss inom. Hakar på Escargot i allt hon skriver. Mkt snyggt!
SvaraRadera