Dravel

Hon är så less och trött på att sörja. Hon nalkas den sista kartongen med papper och korrespondens, beredd att bara slänga alltihopa som det är, men besinnar sig och börjar samvetsgrant gå igenom den – i alla fall lika samvetsgrant som de andra kartongerna. Här är mest tidningsurklipp och hela tidningar och hon försjunker, klipper ur en rolig annons här och en tidstypisk artikel där, stannar länge inför en tidning från sin egen födelsedag, den sjunde september 1940, och sparar den, fastän det varit mer korrekt av fadern att spara tidningen från dagen efter, så att hon skulle kunna se vad som hänt just dagen hon föddes. Han kanske har sparat båda två? Det vore likt honom. Hon börjar rafsa ivrigare i lådan och stöter därvid till ett litet brev. Eller kanske ett kort av något slag, för kuvertet är för litet för att innehålla ett brev. Det är kraftigt ligninhaltigt, sprött, gammalt och oöppnat. Hon vänder på det och får se sitt eget flicknamn stå som adressat. Den kraftfulla pennföringen känner hon tydligt igen men kan inte placera den. Hon rodnar av värmen på vinden.

Mekaniskt sorterar hon färdigt kartongens innehåll, städar upp efter sig och kliver ner för vindsstegen med kuvertet och dess innehåll i förklädesfickan och de papper och tidningar hon vill spara i en kasse. Tar sig en messmörsmacka på stående fot, gräver fram en kökskniv ur lådan och öppnar kuvertet.

Kortet är daterat maj 1957 och lyder:

”Astrid, kära!

Härmed bjuder jag dig in i min sommar. Jag vill att du ska vara nära där jag är ända tills vi tvingas vara skilda åt för en tid. Jag har pratat med pensionatsföreståndaren och du är välkommen att bo på flickloftet med servitriserna närhelst du har möjlighet att komma ut till ön. Se, var det inte tur att du inte fick något feriearbete? Vi måste noga vårda vår gemenskap, för att den ska tåla åren av åtskillnad.

varmaste hälsningar
Bengt.”

Bengt, som inte bara for till München och studerade komposition, utan sommaren dessförinnan sommarjobbade på ett pensionat på Bergö och aldrig hörde av sig. Gick upp i rök. Hon darrar nu. Aldrig har hon blivit så sårad som den försommaren. Hur många gånger har hon inte påmints om det onda, när hon sett hans profil på stora affischer utanför Operan och Konserthuset. Bengt Andergren, demondirigenten. Att hon aldrig fått för sig att svälja stoltheten och kontakta hans föräldrar... Att inte heller han... Hon minns den sälgpipa han gjorde åt henne den där våren. Musikaffärerna där de hängde efter skolan. Det lilla, intima samtalet som ständigt var igång. Nu minns han kanske inte hennes namn. Hon river det sköra, brunaktiga kortet, först från långsida till långsida, sen på andra ledden.

(utmaning: skriv om en inbjudan)