Det kan vara så när man är utestängd att tiden går och man lever vidare och häcken växer kämpahög, och att det gör ont ibland när man tänker på det, det som man hade därinne, när man fick bo på ett slott. Man minns också skamfyllt saker man sagt och gjort därinne. Inte konstigt att man blev visad på porten.
Det börjar bli ett antal år och man reder sig ett litet liv, söker sig längre från den täta häcken som håller en ute. Det är kanske ett liv som präglas av förlust. Man vet inte. Man har aldrig observerat det utifrån. Men man lever verkligen i mindre stil än man gjorde när man var inne. Saknar man något? Nej, egentligen inte.
Och så kan det vara så att det kommer en dag när man tänker på de där skamfulla sakerna man sa och gjorde på den tiden man var på insidan och man tänker: ”Äsch, det var väl inte så farligt. Jag var bara en ung kvinna.” Tankarna på de skamfyllda sakerna går rätt igenom bröstet utan att spetsas på några pilar. Man kan andas djupt och lugnt.
Och man har blivit mogen. Man har ett tätt nät av vänner. Kärleken till dem är både lättare och djupare än den man kände då, när man fick bo på ett slott med en hög, hög häck. Man har rört sig, varit öppen för förändring, lidit litet, men skapat sig ett liv där man trivs. En dag kommer tanken: ”Om jag varit kvar på slottet, hur hade mitt liv blivit då?” Och för första gången fylls man av skälvande tacksamhet över att man blev kastad ut. Man förstår till sin fasa att ingen på slottet kan se ut längre bakom den där höga, höga häcken.
(Utmaning: skriv om att bli portad)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
(Läser din text sen) Tack för kommentar, klockren, skall absolut byta, det kommer bli mkt bättre.
SvaraRaderaJag läser och börjar sorgset fundera - är jag utanför eller innanför häcken? Texter som berör, som får mig att fundera över mitt, sådana texter, stannar kvar länge i mig. Tack för att du skriver!
SvaraRaderaIntressant och filosofisk tanke. Mycket välskriven och den får mig att fundera. Jag tror jag är utanför. :)
SvaraRaderaTål att tänkas på, ett bra tag. Jag funderar "Man förstår till sin fasa att ingen på slottet kan se ut längre - - " på om jag känner sorg för dem som är kvar där inne, eller ej.
SvaraRaderasorgligt men ändå som en befrielse, att stå där utanför och fantisera in, bra text kul att läsa igen
SvaraRaderaEn tänkvärd text men ordet man som ff¨forekommer flera gånger i texten gör att jag hhar svårt för att bli berörd av orden- De blir diffusa för mig.
SvaraRaderaFin text, tänkvärd. Är man själv innanför eller utanför häcken? Är det så illa att vara innanför om man inte vet om att det finns något utanför? Är det alltid bra att vara utanför? Jag antar att det beror på vilken sorts slott det handlar om, men hur vet man om man inte vet?
SvaraRaderaSom sagt, tänkvärt och fint. Snyggt jobbat! :-)