Frivillig

Den store mannen hade så vackra händer och i hans mun lyste guld. Jag minns var jag stod, i ljuset nära allmänningen med Roab och Molt. De är borta nu. Vi var i samma kompani. Någon sa: ”De blev inte nio år”. År... Nio... Det ena vet jag inte vad det betyder och det andra har jag inte lärt men jag minns orden, de fastnade innanför mina öron. ”De blev inte nio år”. Roab och Molt. Vi hade just börjat skolan, skrev krumelurer i sanden. ”Där är ditt namn”, sa fröken och så fick vi öva, då, innan han kom, mannen med de vackra händerna. Vi hade aldrig sett en camouflageuniform förut. Han var så stor. Och våra mödrar fick en gra-ti-fi-ka-tion. Vi fick kläder som hans, sen vandrade vi i många dagar och så fick vi AK-fyror. Övade på det också men det var dyrt med ammunition. På kvällarna skrålade vi hesa sånger som en hyllning till vår ledare. De hade lagt något i soppan. Roab tyckte inte om det. Han var en av de få. Det är länge nu jag haft min egen flaska. All min löning går till det.

Byn och allmänningen känns som en annan värld för mig nu. Att slåss för vår ledare är som att leva högre, leva uppe i huvudet, bland färger och former. Ibland tror jag inte att det är på riktigt. Då tar jag mig en liten slurk.

Jag är bra, säger de. Bra på närstrid. Vet du hemligheten? Hemligheten är att när jag ser en mage öppna sig, en människomage, öppnar sig porten till ännu en värld, ännu högre upp, med ännu intressantare former och skuggor. Jag vet precis var jag ska sticka bajonetten.

De kallar oss frivilliga. Det vet jag inte heller vad det betyder. Jag vet att jag är här, i den här världen, att jag en dag stod i den förra världen, i ljuset, och att han med guld i munnen plockade ut mig. Mig och Roab och Molt. De blev inte nio år. Jag vet inte vad det betyder. Blev jag nio år?

(Utmaning: skriv om att anmäla sig som frivillig)