Papperet

Plötsligt fann hon sig ha initiativet. Det var så lätt. Alla dessa år i styrelsen, alla hennes välmenande, genomtänkta förslag, framställda i gällt tonläge under punkten övriga frågor, med många ”mmm...”, ”liksom...”, samtidigt som hon snurrade en stripa av sitt hår på pekfingret. Allt som inte gått igenom för att hon trott att det här styrelsebordet var ett som man kunde snacka kring som vanliga människor snackar, låta samtalet leta sig fram som en bäck och så småningom nå samsyn.

Att reagera hade varit lättare än att komma med förslag. Hon brukade få mer genomslag när hon reagerade på lagda förslag. Då hade någon annan redan erbjudit strukturen och hon kunde komma med sina alldeles egna infallsvinklar, sina tankegångar som ingen annan hade men alla kände igen när de fick höra dem från hennes mun. Ordföranden sa ofta det, att hon var så värdefull för att hon hade ett så speciellt perspektiv. Att hon tänkte på sidospår som var viktiga. Men några förslag fick hon aldrig igenom.

Förrän nu. Nu hade hon äntligen räknat ut hur det skulle gå till. Hon hade mailat VD:n och anmält sin fråga innan styrelseutskicket skulle gå ut. Till mailet hade hon fogat ett dokument, två sidor långt bara, men stringent formulerat och med tre att-satser på slutet. Hon kunde dem utantill:
att vi ska bilda en fond för de hemlösa
att alla medel som insamlats till kungliga förlovningskassan ska tillfalla denna fond
att medel ur denna fond kan äskas inte bara av de hemlösa själva, utan också av personer som är beredda att öppna sina hem för hemlösa.

Inget mummel, inga hårlockar, bara: ”Jag hänvisar till bilaga 7”. Om man lägger ett papper på bordet har man i princip redan vunnit. Och ordet blev fritt. Det blev litet diskussion om huruvida man skulle komma att lura dem som trott sig bidra till förlovningen men i stort var alla ense. Och samtalet porlade som en liten bäck och snart nådde man samsyn. Det var ett par styrelsemedlemmar som visade sig villiga att låta någon hemlös komma och bo hos dem en period – utan ersättning, förstås, skyndade de sig att säga. Och klubban föll. För första gången på fem år hade hon fattat hur man baxar igenom en fråga. Hon var inte trög men hon var naiv.

(Utmaning: skriv om ett initiativ)