Böna och be

Han sa att över min döda kropp, sa han. Sen vände han och gick mot stallet igen. Och jag fick inte följa med. Aldrig mer fick jag följa med, sa han. Det sa han före, före han sa min döda kropp och före han gick mot stallet. Och jag rusade efter, halkade på träskorna i gruset. Och jag krafsade på dörren – den hade han låst inifrån – och jag bankade också och skrek. Jag skrek som en hund att snälla, snälla, snällaaa. Snälla Torsten! Det var inte mitt fel. Hon hade brutit nacken även om jag inte hade ridit med henne. Skrek jag genom stalldörren till Torsten. Jag skrek att hon var borta men jag fanns och jag hade inget liv utan stallet, utan Torsten. Och att han var som min egen pappa, fast bättre, och att nu när Ullis inte fanns, skrek jag, men jag kunde inte förklara och snoret rann och jag bankade till jag vart trött och Torsten gick omkring i stallet med sina graningekängor, klump, klump, klump och jag satt vid dörren i två timmar och sjutton minuter och det gjorde ont under naglarna och jag hade ingen röst kvar. Sen gick jag hem.

(Utmaning: skriv om ett flertydigt ord: böna)