Soffan

Vad jag vet, var det den sista picknicken vi hade. Omständligt vecklade du ut stanniolpapperet som omslöt fruktkakan, samma varje år, skickad med ytpost i god tid före jul av din moster Abigail i Surrey. Den mognade och mognade, till jul nändes vi inte röra den, såhär i mars i lä invid en grå ladugavel var den på sin höjdpunkt. Och baljor av hett te. High grown BOPF. Broken Orange Pecoe Fanning, djupt tegelrött. Ingen tesil i fast material kunde ta det, man fick ha strumpa.
- Visst har vi det bra? sa jag banalt.
Solen stack i näsan, det är något varje vår som får mig att känna mig som om jag slår ut från knopp till blomma. Jag märkte inte omedelbart att du inte svarat.
- Mars är en så härlig månad. Jag tror det har att göra med vårdagjämningen... För oavsett var man bor i Sverige är det så härligt!
- Helena, sa du då. Jag har gjort bort mig på jobbet.
Och trevande började du berätta. Fruktkakan och tekopparna stod orörda. Jo, det var vår sista picknick. Jag vet det.

Och du berättade om en ritning som skulle ha provfrästs. En enkel procedur, bara in med den digitala ritningen i ett program som ger instruktioner till fräsen – eller möjligen svarven, detaljerna gick mig förbi – och så har man en prototyp. Hur du kunde glömma detta är en gåta, liksom hur det kunde ha blivit fel på just denna enda ritning av din hand. För det blev det. Och nu stod företagets anläggning i Vietnam med tusentals aningen för korta armstöd till din soffa i metall, trä och textil, som skulle ha visats på möbelmässan i Milano.

Jag höll om dig, länge, ömkade som man gör ett barn och bannade dig för att du inte berättat tidigare.
- Vi fick veta först i onsdags. Du hade ju din releasegrej...
Två skötebarn samma vinter. Din soffa och min tidning. Vi hade glatt oss som om de var riktiga barn.
- Hinner ni inte?
- Det finns en knapp chans att vi får fram ett, eller möjligen ett par, exemplar. Men vi hinner inte plåta, ingenting.
- Det är klart ni hinner plåta!
- Inte före Milano, det gör vi inte...

Mekaniskt började jag plocka ihop matsäcken, för skuggorna hade blivit längre. I tystnad tog vi oss ner till härbret. Det var rätt tyst resten av tiden på fäboden också. Jag jobbade så gott det gick med mobilt bredband, du läste oändligt långsamt Främlingen. Jag masserade dina stumma axlar och sa minst en gång om dagen – alltså två gånger:
- Du pratar väl om du vill?
Och du nickade. Och om natten famnade du mig som en liten lemurbaby. Och jag strök över din mjälla hy, mjuk som en åldrings.

Och vi åkte hem. Du försvann in i de sista desperata försöken att få fram ett par ex av soffan till Milano. Jag såg knappt till dig förrän jag hittade dig i garaget den där dagen. Då skrek jag. Ett vidrigt, ylande läte som aldrig tycktes ta slut.
- Henkeeeeeeeeee!
Ett urtjut. Chocken kastade mig bakåt: jag hade inte kallat dig Henke sedan vi gick i gymnasiet. Den stunden kände jag vilka såar av ömhet jag hade kvar åt dig, som var dina, om du bara stillat dig, väntat. Tårarna sprutade och jag var så arg. Så arg på dessa prestigeridna, pretentiösa män som trodde professionen var allt, som inte tordes leva utan status, utan pengar; som hade det viktigaste av allt men inte kunde se det. Så arg på dig.

(Utmaning: Skriv om att veta)