Jag har inga egenskaper. Det är mycket tryggt. Jag är ett membran som någon någon gång blåser på och då vibrerar jag. Ibland betraktar jag mina bekanta och alla deras egenheter och drag och är så djupt tacksam – mot vem vet jag inte – över att jag inte dras med sådant. Att jag i någon mån är min egen. Jag tillför ingenting, drar inte heller bort någonting. Jag finns, oftast i periferin, och betraktar.
Den egenskap jag finner mest användbar – och kom ihåg att jag är objektiv, en utomstående observatör, vilket ni aldrig kan bli - är uppfinningsrikedomen. De som har denna egenskap kan lösa de knivigaste situationer. De kan ersätta en tältlina med ett kängsnöre och vice versa, med mera sådant. Så har jag också märkt att de som är vänliga ofta har ett lättare liv än andra. Jag säger ”ofta”, för ibland kan det vara tvärtom.
Det finns vänlighet och det finns vänlighet, det finns uppfinningsrikedom och uppfinningsrikedom. Egenskaperna kan slå hur som helst. Det är därför jag finner det så användbart att inte ha några. Det ger ett liv i balans.
(Utmaning: skriv om en användbar egenskap)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att jag i någon mån är min egen. Återigen hade det liksom räckt med det. Inte för att det är något fel på resten av texten - inte alls - men det är mening gjord för att spara.
SvaraRaderaSkyddad. Avskärmad. Tappad klang. Vill skaka om.
SvaraRaderaPÅ en piedestal över alla andra känns det som
SvaraRaderaVem? Så tänker jag först. Sen vad? Sen vem? Och jag funderar fortfarande på om jag skulle kunna vara sådan... ;)
SvaraRaderaTack för att du välkomnade! Det värmer så!
Det blir en bra övergång från att känna medlidande till förståelse för 'jag:et'. Mycket trevligt att läsa.
SvaraRadera