Tågförsening

Tåget är försenat. Ute piskar snön. Hunden gnyr, instoppad mellan mina fötter. Mot min axel en mans våta lodenrock. Nå, jag har i alla fall fått sittplats. Inte bäras med av den irriterade stämningen nu. Min axel har varit blöt förut. Vagnen kacklar aggressivt av telefonsamtal. ”Det är kris här!”, ”Vi är försenade...”, ”Försenad...”, ”Försenad...”, ”Vet inte om pågatåget väntar...” Jag bryr mig inte om att ringa. Ingen kommer ändå och möter. Försöker slappna av och föra över lugnet till hunden. Jag har en flaska vatten och några Onico. Ingen tid att passa. Jag sitter, det är varmt där jag är och jag hittade en gammal lyrikantologi i nätet framför sätet bredvid. Psalmbokspapper och guldsnitt men modernism, det mesta. Den ser ut att vara någons käraste bok. Jag kanske lämnar in den när jag kommer fram men nu slår jag upp på måfå: ”Är jag en bok av missförstånd som oron bläddrar nött om natten...” Folke Dahlberg. Jag läser inte poesi. Jag nafsar bara litet, tills rytmen sjunger i mig själv och tungan börjar pirra.

Axeln blir inte torrare. Hunden inte lugnare. Jag inser att jag inte når min flaska. Då, just då, sprids i kupén den skönaste doft. Saliven rinner till och de främmande, kantiga kropparna blir som familjemedlemmar, som man barnsligt skulle kunna be att få... Hon sitter snett emot mig, långt bort. Har suttit och plitat med ett korsord, kanske soduko. Nu har hon kört nageln i skalet på en saftig apelsin och fått det att brisera. Vikt isär klyftorna och långsamt börjat tugga. Det är en doft som ser oss. Jag minns skidutflykter, andra tågresor och ett ställe nånstans i Spanien med ett apelsinträd i mitten av en innergård. Inget har hänt. Jag har bara vidgat mina näsborrar. Men hunden blir tyst.

(Utmaning: skriv om något njutbart)