Nattbuss

Alvik, strax efter tolv. Sommarnatten sänker sitt lätta sammetstäcke över oss och våra röda, vackra bussar. Om ett par minuter kommer tunnelbanan in men än är vi lämnade åt våra egna diskussioner. ”Våra” och ”våra” - det är Micke som har snöat in igen på något matematiskt teorem som ingen människa utom han begriper, Micke med hängslena, han förklarar entusiastiskt och han orerar utan att skrodera. Jag ser faktiskt talföljder i luften framför mig när han berättar. Fiskarn är måttligt intresserad, står och putsar skorna mot baksidan av byxbenen. Nu kommer horden, alla människor, var och varannan vet inte om att tunnelbanan inte kör natt hela vägen. Vi får bryta upp för den här gången, ställa oss vid varsin vagn. ”Spånga” skriker Micke, Fiskarn ”öarna” och jag, jag står först och skriker inget alls. Jag kör 198:an, ledvagn, Bergslagsvägen ut utefter tunnelbanelinjen. Fredagskväll, lönehelg, men jag störs inte av mina trafikanter. Vassilis Bolonnassos spelar Bach på P2 och flädern har slagit ut, ja , det har den banne mig, och den lyser som småfolkets egna lanternor på fälten. En natt ganska snart ska jag göra fläderblomssaft igen. Det är ingen som dricker den men när jag gör den känner jag mig som en välvillig häxa och köket blir bestjärnat med blommor.

Backlura klockan ett. Framme redan och arton minuters hålltid. Tillräckligt för en caffè latte på Statoil i Hässelby Gård. Jag fräser iväg med mitt artonmetersfordon, slängigare, fortare nu, när jag inte har något folk.

Jag har räknat fel på kväll. Det är Tomas som står på Statoil, inte hon med schäfern. Dessutom är det fullt av väktare där. Kaffet får följa med in i bussen. Bara jag och Vassilis i tretton minuter till och så den rofyllda turen in mot stan igen och så rast. Rast i tjugofyra minuter, tillräckligt för att spela nummerboll med Anna. Förutom oss och trafikledningen är det dött på garaget. Jag förlorar. Något fel på min armbåge, tror jag.

Om hon med schäfern vet jag följande:
Hon är uppvuxen i ett laestadianskt hem
Hon drömmer om att träna räddningshundar
Hennes hund kan spåra svamp och vilt
Hunden heter Pjotr.
Hon har aldrig fått orgasm.

Alvik, strax efter tre. Vi står fortfarande i skjortärmarna. Jag drar hastigt i kjollinningen för att få slitsen där den ska vara. Micke är tyst. Alla är tysta. Fiskarn röker håglöst sin fyrtioandra Commerce. Nu kommer trafikanterna. Det ser vingligt ut. Första spyan i bussen får bjuda på kaffe. Så är det alltid. Det brukar bli den som kör 198:an men nu kör jag 195. ”Spånga, Spånga” står jag och vrålar. Det är alltid någon som får stiga om vid Brommaplan i alla fall. Jag gillar inte Shell i Bromsten. Gillar inte Spånga över huvud taget. Gillar inte det här passet. Jag har räknat fel.

Det syns inte på henne.

(Utmaning: skriv om ett nattjobb)