Miso

Hon har inte mycket pengar. Inte mycket på sig, inte mycket i det stora hela heller. Därför blir hon glad att den nyöppnade sushirestaurangen åter har ett erbjudande. En trött japan står och delar ut lappar vid tunnelbaneutgången. Sushi, nio bitar, femtio kronor. Det är mer än dubbelt vad hon brukar låta ett mål mat gå på men hon tycker mycket om sushi och är också trött - har rest långt och umgåtts med musiker. En del rika, andra fattiga. Det är så det blir.

Nu går hon med sin fattiga hundring till Bromma Sushi. Det ser nästan stängt ut, så tomt på folk är det. Bara en kvinna står framför disken. Täckkappa och vinröd spiralstickad mössa. Hur stickar man så? Hon är säker på att det finns en beskrivning nånstans. Nånstans på nätet. Men hon funderar ändå och så blir det hennes tur. Hon lämnar fram sin lapp och sin hundring. En femtiolapp tillbaka.

Misosoppa får man ta sig själv. Hon står där redan, den spiralstickade, litet äldre, glad och kanske litet ensam, för hon vänder sig om och säger på någon sorts värmländska:
- Det är så gott det här, jag skulle kunna äta det jämt!
Glad och kontaktsökande. Själv säger hon:
- Ja, det är gott.
Hon undviker att säga att hon tycker att de har på för litet wasabi på Bromma Sushi. De snälla männen bakom disken kan höra.

Och när kvinnan har tagit sin soppa tar hon sin, söker och finner lock till plastbyttan och vänder sig om, glömmande att hon har ryggsäck på sig. Och kvinnan blir dränkt i sin misosoppa. Åtminstone hälften av byttans innehåll landar på hennes väska och kappa.

- O nej, säger kvinnan, det här händer mig jämt!
För ett ögonblick undrar hon om den andra jämt får miso över sig men kvinnan har bara dragit efter andan:
- Dessa förbannade ryggsäckar! Det händer på tunnelbanan, överallt. Och är man kort, som jag...
Hon torkar frenetiskt med ställets servetter. Vad ska man säga?
- Ursäkta så hemskt mycket...
- De svänger med sina ryggsäckar utan att tänka och man får dem i skallen, överallt.

Hur ska hon kompensera? Ersättning för kemtvätt erbjuder man väl inte nuförtiden? Vad säger man?
- Förlåt!
Samtidigt, försökande att inte darra, gör hon i ordning sin egen kasse med frigolitförpackning och misobytta. Hon har absolut inget att erbjuda, annat än sina medkännande ord och läten. Kvinnan talar oavbrutet medan hon torkar, torkar och säger slutligen:
- Egentligen borde du få bjuda mig på det här!
Försynen och Bromma Sushi har gjort att hon har exakt en femtiolapp i sin plånbok. Nästan tacksamt lämnar hon över den:
- Det har du rätt i.

Plånboken är tom. Hon seglar ut med sin ryggsäck, med sin svalnande miso, utan sin näst-näst-näst sista hundring, och februaridagen tar emot henne, med sol och vitt på träden bortom rondellen. Lite mat finns i frysen hemma. Hon kommer inte att svälta. Det har hon aldrig gjort.

(Utmaning: skriv om något dyrt)