I skarven mellan yngling och vuxen har han makligt funnit sig tillrätta i vår värld men han är ständigt nyfiken, ständigt hungrig och inte så litet kaxig utanför familjen. Han kommer ut på landet och står och mopsar sig mot omvärlden, döljer kraxigt rädslan för det nya bakom fasaden av en häftig kille från storstan. Vallar hästar. Får en snärt av elstängslet. Skäller ut bonden på snöslungan.
- Vart ska du gå? frågar man.
- Ut, tycks han svara.
Lakoniskt. Men ivern!
Ut, ut, ut. I vilket väder som helst. Tjugo grader minus och han rusar som en vilde genom snön, som nästan slukar honom. Hällande regn – han ska ändå vara ute. Länge. Det är bara att hänga på.
Och så, igår:
Det hade varit den värsta veckan i SL:s historia. Ville man in till stan var det bäst att knalla halva vägen. I början av veckan visade termometern minus tjugo.
Men igår:
Igår blev det plötsligt tö och snömassorna smälte i förbluffande fart. Stora insjöar vid övergångsställena. Och då, då blev vår lille tuffing brydd. Ville inte bli våt, se. Han som kan vara ute i timmar i spöregn. Han som en gång blev skakad i nackskinnet av en schäfer. Han som inte vill vara rädd för något. Han höll sig förstulet på den moddiga snökanten. Försökte hitta en omväg som inte fanns. Trippade så slutligen motvilligt, till synes på tå, genom vattensamlingarna med ett förolämpat uttryck. Ruskade sig bestämt så snart han kommit över. Tittade förnärmat på mig. ”Mina fina vita tassar!”
(Utmaning: skriv om något tufft)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Våra två småhundar har inte varit så roade av att vara ute långa stunder när det varit så kallt, men igår när temperaturen klev över nollan ville de inte gå in efter sin dagliga promenad. När geggan gör sitt inträde på vår tomt och i omgivningarna runtomkring får vi hem två smutsiga, grusfyllda pälsar som omgående behöver sättas i ett badkar. Nja, jag föredrar nog vintern.
SvaraRaderaLevande text som jag lätt kunde se framför mig.
Gud vilken gullig liten historia. Ville plocka upp den där vovven och bara gosa. Mys-text.
SvaraRaderaJag trodde det var en pojke det handlade om så jag blev lite förbryllad när han hade "blivit skakad i nackskinnet av en schäfer". :)
SvaraRaderaMen jag tyckte ändå texten gick ihop och var sådär levande så man ser varje bild framför sig.
Fin text om hur en hund är. Gillade första stycket mycket, elstängslet, utskällningen. Lite för många förstärkningar i sista stycket, motvilligt, förolämpat, bestämt o.s.v. Jag fattar ändå, utan dom.
SvaraRaderaI'm nörd and I'm proud;-)
SvaraRaderaJa, morgonen blev väl lång, jag hade redan där planerat att skriva mer, en mer detaljerad dag, men när jag bestämde mig för att inte göra det tyckte jag ändå att morgonen funkade som bakgrundsinformation. Men ja, jag förstår hur du menar, den borde klippas ner för att passa resten.
SvaraRaderaSamtalet med Anna kunde jag fortsatt i en dialog men tanken var att visa att hon inte sa mycket mer, hon blev rädd för sig själv när hon sa för mycket från början och hans problem med anmälningsplikten är ju att han lovat henne att inte säga något - men är bunden enligt lag att göra det. Så för att behålla hennes tillit kanske han får bortse från den. Skulle det bli bättre att ha det redan när han säger att han lovar?
Hann tänka pojke, ADHD och sen HUND med igenkännandets glädje ;)
SvaraRaderaVad fin text, gillar formen. Gick stenhårt på att det var en grabb ända till nackskinnet. Leende.
SvaraRaderaSåg den tuffa hunden framför mig direkt. Kan det vara en liten kortbent?
SvaraRaderaHärlig berättelse!
Först tänkte jag tonårsson, men sedan när du skrev "att det var bara att hänga på" då anade jag oråd...........Jättegullig historia.
SvaraRaderaSv: Tack! Bra tanke om lövkompassen. Visserligen är det fullt möjligt att göra en eftersom det finns en del buskar och blommor och så även på kalfjället. Allt man behöver är för övrigt en nål och ett blad/löv som flyter på vatten. Men det är ju onödigt att någon ska bli förvirrad av det så jag bytte ut termen till 'provisorisk kompass'.
SvaraRadera