I sin värld

Hon måste vara på jobbet. Hon måste till och med gå och handla. Ta i bröd och grönsaker som andra kanske tagit i före henne. Och hon klarar det. Det är inte det. Men under de fjorton timmar som återstår av dygnet vill hon vara som hon är ämnad att vara. Hon går med nedböjt huvud på gångstigen hem till hyrestvåan, plastkassarna slår då och då mot benen, människor hon bott nära i tiotals år får inte en hälsning, ens när de håller upp porten. Hon plockar fram nyckelknippan, låser upp säkerhetslåset först, sen assalåset. Redan när hon kliver över tröskeln höjer hon något på huvudet. Med en van rörelse låser hon bakom sig. Nu är hon i sin värld, den dunkla. Ljuset når aldrig in. De svarta persiennerna är ständigt neddragna. Nu är hon fri. Inlåst mot omvärlden. Hon sköljer noga det hon handlat. Lagar sig en liten måltid. Aldrig ett besök. Aldrig ett telefonsamtal. Ingen bio. Inga vänner. Hon har det bra. Det finns en lagrad smärta i bröstet som pyser ut, evaporerar, varje gång hon kommer hem och vet att hon ska få vara ensam, särskilt till helgerna, förstås. Då tittar hon på Let's Dance och På spåret. Kanske någon film. Hon gör allt det som andra människor gör, kan hänga med i samtalen vid kaffet på jobbet; om än mest som en stum bisittare. Det är en stor uppoffring att ha ett jobb men vad skulle hon annars göra? Hon är en normal människa. Normala människor jobbar. Oftast behöver hon inte prata. Mest sitter hon böjd över datorn. Det funkar. Ibland vid fikabordet tänker hon längtande på sin värld, som hon har så nära. Sitt eget slutna hem.

(Utmaning: skriv om att vara inlåst)