Parterapi

De seglar in på parterapin som två vilsna albatrosser, gigantiska, bländvita, på fel hemisfär. Det är sjunde gången och resignationen syns i deras lama vingslag. Kvinnan tycker att hon kan känna den från terapeuten också. Det är väl en projektion. Allt som har med terapeuten att göra är projektioner, kvinnans egna känslor som hon lägger ut, har hon förstått. Terapeuten är bara en skärm, från vilken deras hopplöshet studsar tillbaka. Och nu är det sjunde gången.

De ville så mycket, mannen och kvinnan. De ville så mycket med detta, framför allt att reda ut vart glöden försvann. Glöd. Efter åtta år tillsammans. Önsketänkande. De hade inte anat att beslutet att skaffa barn skulle tvinga in dem i den svenssonfälla de så energiskt bedyrat att de aldrig skulle komma nära då, när de träffades på Rosa Bussarna. De ville så mycket då också - medveten livsstil, inte så många prylar, tid för långa resor... och så kom barnen, som de inte skulle klara sig utan. Å ena sidan.

Terapeuten i den röda stolen rättar till sitt hår i tystnaden. De hade väntat sig en person med energi, någon som skulle peppa dem, sporra dem, visa det engagemang de själva förlorat. I stället denna tabula rasa. En handrörelse mot huvudet är ett fenomen som skulle kunna tolkas om de iddes. Kvinnan harklar sig, tittar vanemässigt åt sidan på mannen. Han nickar men hon förblir stum.
- Jo, säg, säger terapeuten.
De spritter till varenda gång hon öppnar munnen.
- Nej, det var ingenting viktigt.
- Jag kan känna att det är viktigt för dig att inte såra Jonatan, att så att säga stryka honom medhårs.
Det är det utförligaste hon någonsin sagt och med ens blir kvinnan obstinat.
- Vi stryker medhårs i vår familj, säger hon. Våra marsvin, våra hästar, våra katter stryker vi medhårs, varför inte då varandra?
- Det kan vara ett sätt att dölja konflikter.
Kvinnan tittar på mannen. De möts i en djup blick.
- Vi har sällan konflikter och när vi har dem diskuterar vi dem på en gång. Vi är här för att vi inte får ihop livet! För att vi inte har tid med vad vi vill göra! För att vi känner oss fastlåsta i våra jobb! För att vi hatar konsumtionssamhället!
Kvinnan börjar gråta. Mannen tar henne i handen.
- Nu gråter du. Det är bra, säger terapeuten och räcker fram en pappersnäsduk. Mannen tar en också.
Snart ebbar gråten ut och den välbekanta tystnaden kommer in. De sitter i den i trettiofem minuter. Mannen och kvinnan gör ibland grimaser åt varandra. Terapeuten tittar uppmärksamt på dem, så de begränsar sig till några ryckningar kring munnen men redan det är nog för att göra dem fulla i skratt.

På slaget kvart i elva gör terapeuten en rörelse i stolen.
- Jaa, säger hon. Då var det dags.
De flaxar ut, storlemmat, klumpigt, men med samhörigheten befäst. De må vara strandade på fel plats i världen men de är det tillsammans.

(Utmaning: skriv om att stryka medhårs)