Bordskonversation

- Min sabel står i givakt för dig, säger du blarigt med munnen alldeles för nära mitt öra.
Fukten från dina läppar dunstar inne i min hörselgång. Tredje gången du sagt det, skjuter jag bort dig, säger motvilligt:
- Sablar står väl inte i givakt?
- Min gör det, säger du pillemariskt.
Tror att jag flirtar nu. Jag ägnar mig åt mitt vinglas, tittar vanmäktigt åt andra sidan för att försöka planka in på någon annan konversation, vilken som helst, men alla är för djupt involverade för att man ska kunna braka in utan att det blir konstigt. Du ser när jag uppgivet tittat tillbaka igen, inte på dig men på mitt vinglas, och du återtar:
- Låt mig berätta litet om mig själv.
Konstpaus. Jag tänker att jag kan gå med salivstänken till ett labb och få veta allt om dig, åtminstone i biologiskt hänseende.
- Jag växte upp på Östermalm, fortsätter du utan att jag givit ett enda tecken på att vara intresserad. På min mors sida är det bara adel, von Klingendorf, men vad hjälper det? Hon är dock bara en mor.
Du skrattar som om du sagt något väldigt roligt. Jag torkar mig försynt i ansiktet med servetten.
- Själv hade jag operadrömmar, bevars. Jag är dramatisk baryton men jobbar nu som revisor.
Jag är fortfarande alldeles tyst. Förbannar mellan tänderna min vän som placerat mig bredvid dig. Du blev full och oangenäm redan vid förrätten.
- Det var min – få se nu – morfarsfarfarsfar som blev adlad. För tapperhet och god vandel i krig.
Nu säger jag ofrivilligt något:
- I vilket krig?
- Ja, se, det minns jag inte. Men min sabel står fortfarande i givakt för dig, säger du.
Du grabbar tag i min näve och för den ner till ditt skrev. Jag knyter instinktivt handen och drämmer till. Du hukar dig snabbt. Jag säger med len röst:
- Det där var väl inte en sabel. Du menade nog snabel.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden sabel, adel, vandel och snabel)