Stänga

Parmiddagar med höga kandelabrar, inte en trång krets, inte ett brett umgänge, utan alldeles lagom. If plus extra med utökad hem, olycksfall samt – nytt för i år – långvarig sjukdom. ”Du kan inte försäkra dig mot livet” skrattade Anders, hennes man. Då skaffade hon livförsäkring också. Åt honom. ”Man måste se om sitt hus”, sa hon. Och hon byggde och hon förbättrade, tätade sprickorna så snart hon upptäckte dem. ”Vi måste skaffa carport på landet!” ”Nu har vi varit hos Bodil och Hans två gånger, vi måste hinna bjuda dem innan det är dags för hans femtioårsfest” Ingen annan såg behovet av en VD i familjen, så hon fick inte så mycket tack som hon skulle ha velat. Det blev en trygghet det också, till slut.

Hon kunde sitta och titta på sina sovande barn och känna känslor som hon morgonen efteråt inte trodde existerade. Förkrosselse över deras sårbarhet. Pinande kärlek. Känslor som satt direkt i kroppen, naglade fast henne i den lilla fåtöljen. När de var vakna var de mer hanterliga, barnen. Styrbara. Hon hade sin mammaröst. De visste vad som gällde. Anders också. Anders med sitt lättsinne, sin mjukhet, Anders som aldrig höjde rösten. Han fick sina långhelger med fiskekompisarna höst och vår. De hade en pakt. Hon hade en pakt med sig själv och familjen inordnade sig under den. Vad hon inte visste än, var att när hon stängt dörren mot osäkerheten, var det hoppets dörr hon stängt.

(Utmaning: skriv om att stänga)