Du vet, sådana där situationer när orden inte räcker till, när de blivit inflaterade av överdriven och vårdslös användning. Detta var ett sådant läge. Vad jag än försökte med föll orden livlösa, grå och platta som överkörda grodor. ”Det är kris här!”, ”Läget är akut!” - ord berövade sin mening. Jag försökte berätta vad som hänt för de förbipasserande men kunde lika gärna ha talat tigrinya. Mobilen låg kvar på köksbordet. Ingen stannade. Ingen hade tid att stanna länge nog för att låna mig sin mobil och låta mig ringa 112. Jag förstår att jag såg ut som en hispig kärring. Jo, så var det. Man blir faktiskt hispig av att hitta en tjej sönderslagen i en fridfull gångtunnel i Sollentuna. Hennes vackra ansikte hade redan fått blånader. Hur länge hade hon legat? Var hon vid medvetande? Nätt och jämnt. Av och till avbröt jag mitt vädjande uppe på gångvägen och rusade ner för att se... för att se om hon var vid liv, ärligt talat. Och för att kolla att ingen gav sig på henne igen. Jag darrade. Det fick mig väl att se extra hispig ut. Jo, jag vet, folk ska stanna ändå. Det är självklart. Jag tror jag blev ganska desillusionerad den där kvällen. Och kall. Men det är inget mot vad flickan blev. Till slut... jag vet inte hur lång tid som hade gått, jag hade ingen mobil, som sagt. Men i alla fall, till slut stannade en kille i artonårsåldern. Han var så go och fin. Stannade med oss ända tills ambulansen kom. Äsch, jag gjorde väl ingenting. Det är självklart att... Men vet du, det fanns en liten, liten poäng mitt i allt det sorgliga! Flickan och jag – hon heter Aino – håller kontakt. Hon är utskriven nu och är också intresserad av komplicerad mönsterstickning. Typ Elsbeth Lavold och Kaffe Fassett. Först var det svårt för henne att sitta med nedböjt huvud men hon lyfter bara stickningen. Ja, hon är tuff. Jag?? Tuff? Nej, jag gjorde väl ingenting.
(Utmaning: skriv en text som innehåller orden tunnel, akut och poäng)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fint ihopsnickrat på ett, enligt mig, svårt tema. Trodde i de första meningarna att krisen handlade om dagens uppdrag, men icke. Alla dina fakta, Elsbeth, Kaffe och tigrinya gör att texterna får ett djup. Ibland på ett sätt som gör att det blir svårt för mig att kritisera på ett konstruktivt sätt, som om du står lite över mig. Nej, nu svamlar jag en aning, men ändå.
SvaraRaderaTrovärdig bra känsloöverföring till mig som läser. Känner stressen, frustrationen.
SvaraRaderaHade personligen strukit "jag hade ingen mobil, som sagt." och tycker den övriga texten ger mig väldigt mycket i kontrast till slutet som kommer efter "stickningen.". (Fasen, ska man (ska man?) ge ngn feedback så får det tusan till att bli väldigt subjektivt petig när det gäller dina j-igt bra texter.)
Komplicerad mönsterstickning! Haha! Jag gillade flödet, lite omarmorianskt, men bra, bra.
SvaraRaderaJa, bra slut med "komplicerade mönsterstickningen", som symboliserar att livet, det "vanliga" livet är tillbaka. Alltid spännande att läsa dina berättelser.
SvaraRaderaDu är duktig. Så är det bara :) (upprepning igen)
SvaraRaderaJa vad skall jag säga? Idag tycker jag allihop överträffat sig själva. Den här texten har både djup och historia.
SvaraRaderaFantastiskt bra, det känns som en skildring och en återblick. Har du varit med om det på riktigt? Det får jag känslan av iallafall, det är genuint.
SvaraRaderaTack för din kommentar! Jag vet att det gärna blir lösryckt och lite märkligt i mina texter just nu men jag känner att snart kan jag börja lägga lite tid på redigering också - när jag börjar få flyt i skrivandet - och kanske få bort de element som man hakar upp sig på. :)
Jag måste bara fråga, menar du att jag ska skriva kortare texter eller kortare meningar?
Din berättelse var,tyvärr, så sann, med människors känslokyla men den innehåller oxå mkt värme och medmänsklighet och det är ju droppen som urholkar stenen. Så bra som vanligt!
SvaraRadera