Jag använder postiitlappar. Inte såna där gula, utan fina, gråaktiga, av återvunnet papper. Sen skriver jag med gammaldags stil på dem. Egentligen ska man bränna sidorna, står det i en pysselbok jag läst. Då ser det mer gammalt ut, kanske från artonhundratalet. Men det här är bara på skoj och jag är rädd för att förstöra texten om jag bränner. Man kunde ha bränt först. Äsch, jag får ändå inte använda tändstickor när jag är ensam.
Jag är ensam uppe och det är bråttom, för snart är klockan sju och vi måste iväg till våra jobb, mamma och jag. Vi säger ”jobb” fast för mig är det bara skolan.
Kaffebryggaren förstår jag mig inte på. Det får bli juice. Juice och smörgåsar. Jag kan inte baka tårta själv riktigt än. Det sista jag gör är att sätta den första postitlappen på brickan. De andra är utspridda över hela huset och den sista är under trappan. Där står det: ”Gå nu tretton steg mot väst, gräv upp det du gillar bäst”. Jag vet vad som är öst och väst och norr och söder, i alla fall hemma hos oss. I böckerna ligger alltid skatten i en metallåda eller invirad i oljat tyg eller något sånt men jag har ingen metallåda, så jag har virat in den i vanligt tyg som jag knyckte på slöjden. Skatten är en bok. Mamma älskar böcker. Jag har frågat mormor vilken jag ska ta och hon ville ge mig pengar men jag har sparat flera månader och jag sa nej. Mormor ville komma hit idag på morgonen också men jag sa nej. Jag är stor nu fast jag är liten. Om mamma blir sjuk igen måste jag ta hand om henne. Jag kan redan göra pannkakor fast de blir inte runda. Pannkakor kan jag göra, och alla enkla saker, som fiskpinnar. Vi kan klara oss själva, även när mamma är sjuk.
Brickan är tung. Jag måste ställa ner den för att kunna öppna dörren till sovrummet. Där ligger mamma. Hon vaknar inte när jag ropar och inte när jag ruskar litet på henne. Det rinner blod från hennes mungipa. Jag ställer försiktigt ifrån mig brickan på nattduksbordet och ringer 112. Medan jag väntar på att komma fram, en kort stund, tänker jag på skattjakten. Att man kan förbereda något så länge och vara så glad åt det, sen plötsligt när det inte går att göra spelar det ingen roll, för något annat har kommit i vägen, något större och tyngre.
(Utmaning: skriv om en skattkarta)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å, den är ljuvlig. En liten krigarprinsessa. Så vackert.
SvaraRaderaNeeeej, sa jag högt då jag kom till blodet! Var så inne i glädjen, förväntan och pannkakor som inte var runda så det blev en effektiv spark i magen med blodet. Önskade verkligen inte detta för flickan (el. mamman). Upplever slutorden som lite för vuxna för flickan, men det är iof sig lätt att underskatta barn.
SvaraRaderaTack för kommentar på min text - såg det akademiska komma smygande (igen) - men ibland blir jag bara så icke-befrämjande kär i de där orden :-)
Väldigt speciell! Förstår att hon/han är van vid att mamman är sjuk, men är reaktionen inte lite väl lugn? Kanske inte...
SvaraRaderaÅh vad du skriver fint, Marmoria! Precis så kan jag tänka mig att en liten flicka resonerar. Vilken inlevelseförmåga!
SvaraRaderaDet var en fin berättelse fast den var sorglig.
SvaraRaderaSom vanligt utsökt berättat. Jag reagerar också lite på slutet. Att flickan reflekterar över att glädjen i att ordna skattjakten försvann känns naturligt, men jag är inte helt övertygad om att det är hennes tankar att det är något större och tyngre som kommit ivägen.
SvaraRaderaFin. Ett barns berättelse, tycker om hur du skriver som om du var ett barn. Lurar med språket liksom :) Hon som skulle klara så mycket, så länge...
SvaraRaderaÄnnu en situation där jag känner igen det mesta. Du beskriver det som det känns, jag lovar! Du har förresten en award att hämta hos mig.
SvaraRaderaSå fint så förväntansfullt och så bara försvinner allt. Jag känner hennes besvikelse men oxå- att det är så det brukar bli?
SvaraRadera