Utmaning 254 - Småstadspolitruken

Nu när jag summerar mitt liv, är jag glad för ett par egenskaper - den främsta av dem är att jag inte är långsint. Inte det minsta. Peters dräpande kommentar på konventet 1983 har jag satt en parentes om. Låt vara att jag inte längre umgås med Peter men det har bara blivit så. Herregud, det är över 25 år sedan. Man utvecklas!

Sen var det påhoppet från riksdagens talarstol i februari 1984. Jag måste erkänna att det var så grovt, att jag bad min syster tillverka en stiliserad docka av vederbörande. En docka av tyg. Den har jag perforerat med nålar på allsköns ställen. Jag möter vederbörande ibland - hälsar förstås inte! - och jag måste säga att han ser ut att ta sig fram väl i sin permobil. Riksdagsplats har han förstås ingen.

Voodoo går ypperligt ihop med svensk politik. Fler skulle utöva det. Svenska politiker är nämligen väldigt känsliga för nålstick!

Mest stolt över min brist på långsinthet är jag när det gäller den 16-åriga flicka som gav mig korgen bara sådär en dimmig afton invid Knutsbotjärn. Jag hade givit henne mitt allt. Nu gav hon mig impulsen att gå in i politiken. Det var så allting började: i socialnämnden i Ludvika kommun.

Jag svär: det var inte jag som såg till att hon blev ett fall för socialnämnden.

Jag svär: jag styrde visserligen diskussionen men kom inte med många inlägg själv.

Fortfarande trettio år senare sitter hon inburad på en institution. Det är fantastiskt: Det borde inte vara möjligt.

Och jag - jag är åter en stark man i Ludvika. Jag har stans populäraste gatukök. Slutat med politik. För många lik utefter vägen. Tids nog skulle nästa ha blivit mitt.

Så gott som alla hälsar när jag är på Lidl eller på Dollar Store och de som inte... De fårskylla sig själva. Jag glömmer nämligen aldrig. Aldrig något någonsin.

(Utmaning: skriv om att vara långsint)