Min känsla är gulgrön som naturligt svavel. Den är nedstoppad i svalget som en brännande kolv. Det är själväcklets förtärande känsla. Jag plågar mig själv för att jag plågar andra. Äcklas av att jag lever och kommer i beröring med andra. Mina handlingar känns så riktiga när de kommer spontant. men på en dags sikt, eller en vecka eller flera år senare, blir jag äcklad vid tanken på vem jag var. Den jag var har också plats i mig nu. Det går inte att rätta till. Så identifierar jag mig med känslan, att jag blir svavel, hela jag. Poröst och ångande giftigt. Om jag hade kraften, skulle jag förgöra mig. Det näst bästa är att isolera giftet. skydda andra från mig.
(Utmaning: skriv om en obehaglig känsla)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
denna uppfattning som du beskriver hmmm stackars människa stakast lilla fina människa... vilket själv förakt här skulle massor av kärlek behövas fast den tas kanske inte emot.....
SvaraRaderadet gjorde ont att läsa
Ja, håller med malix, ont att läsa, men ändå intressant att man kan beskriva en känsla så distinkt och sätta färg på den. Och ord. Svavel.
SvaraRadera