Hon är mycket sjuk och mycket trött; skör och otillräcklig. Vill stöta världen ifrån sig men vännerna flockas. "Ut och gå". "Betala räkningar". "Om det är något ställe du behöver gå till, följer jag gärna med. Något telefonsamtal du behöver ringa, som jag kan ringa åt dig?" Det lilla hon klarar: vara ett inte för allt. De blir hennes ben och hennes armar, hennes röst när den inte bär. Och hon tar tacksamt emot, för de är hennes närmaste och de säger: "Det kommer inte alltid att vara så här", trots att hon känner i varje muskelfiber att hon kommer att ligga som ett dött föremål i dyn, tills tiden upphör att gälla.
De är hennes närmaste, de kan påminna henne om hennes vanliga jag, utan att ställa krav. Brorsan tar ut henne på lealösa promenader, Håkan betalar hennes räkningar och Elisabet följer henne till tandläkaren. Varje gång gnistrar det till. Av tacksamhet, ja, men också av något djupt inom henne som är förborgad livslust, tåga. De är hennes närmaste. Hon kan ta emot deras tjänster. Men långt viktigare än det: de bär hoppet åt henne.
(Utmaning: skriv om att göra en god gärning)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vilken eftertänksam text och så mycket klokhet den visar fint,
SvaraRaderaDe är hennes närmaste, de kan påminna henne om hennes vanliga jag....gillade det. Fin text som ger tankar...
SvaraRaderaDu skriver så levande, så man tror varje ord. Väldigt fint.
SvaraRaderaTack, Marmoria - kommentaren kom fram.
SvaraRadera