Jag ska återkomma till ditt brev i skymningen. Hela dagen ska jag gå och vänta men tro inte att jag svarar. Mitt svar skulle innefatta min samlade oförmåga, mina infriade farhågor, de urgamla förhoppningarna, så löjliga, och bitterheten som väller upp. Allt det är för tungt för att skicka på posten och ingen jag känner åker längre åt ditt håll.
Du skriver att jag förväntat mig för mycket av dig. Så självcentrerat. Jag är en förväntande, ja, för jag är en levande, men tro inte att jag någonsin trodde att du kunde infria allt det. Du skulle vara min kamrat i förväntan, det var vad jag ville av dig.
Du skriver att jag klänger, att jag kväver, att jag minskar ditt livsrum. Det är förödmjukande. Min längtan, som är bara min, skulle den ha gjort något med dig? Och varför har du inte sagt till mig att vara mindre vänd mot dig? Jag ville aldrig annat än att vi skulle vara vända åt samma håll.
Du skriver att jag inte vet hur man bygger pakter. Om du då visste, kunde du väl lärt mig? Jag hade de bästa intentioner. Vi kunde ha tröstat varandra.
Vi var så lika. Du var min fröjd. I skymningen ska jag bränna ditt brev och låtsas att det inte kommit. Jag ska slänga mina dagböcker och åter göra mig hård. Nu öppnar jag mig inte för någon mer, blottar inte det du en gång frilade i mitt inre. Jag vill inte veta av det. Det går bara att leva med det inneslutet, dolt.
(Utmaning: skriv om något tungt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
vilken sorg och vilken bitterhet det kan bli av det här känns tröstlös hopplöst och kallt. en förlorad hoppfullhet
SvaraRaderaVilken stålhård senapsmjuk sorg. Vilken lågande text. Ingen jag känner åker längre åt ditt håll. Må det förbli så.
SvaraRaderaAtt kärlek kan vara så tyst och oförstående. Varför pratar vi inte med varandra? En text som berör mig mycket.
SvaraRaderaEn text som berör mitt inre, så igenkännbar.
SvaraRaderaSån kraft i känslorna. Och sån oförmåga att kommunicera. Och så typiskt att aldrig mer vilja öppna sig för någon.
SvaraRadera