Utmaning 245 - Munkens grotta

I fyra veckor vandrade hon för att nå hans grotta. Hon gick dit för att få undervisning men på vägen kände hon hur hon släppte all illvilja, all girighet, all okunnighet. Hon gick och gick genom storm och regn och hennes gamla människa var inte längre med henne. Allt detta berättade hon för munken när hon kom fram. "Jag ser det som en seger över mig själv!" avslutade hon. Munken stod tyst framför henne. "Nu ska vi äta", sa han sen. Aldrig hade ris och linser smakat så gott. Hon ville berätta för honom vilken överdådig kost hon varit van vid men förstod, att tystnad skulle få råda. Allt ville hon berätta: vem hon varit, vad hon vuxit till. Hon ville att han skulle känna henne. Men det fanns tid.

"Nu ska vi meditera", sa munken när de diskat. Hon var van vid tre trettiominuterspass med gående meditation emellan. Detta var något annat. Tiden var utplånad, de satt och satt, orörliga framför varsin fuktig vägg. Först domnade fötterna, sen började knäna göra våldsamt ont, sen fick hon nervvärk i låren. Kallsvetten bröt fram i pannan. Hon mediterade inte längre, satt bara och längtade efter att det skulle upphöra. När munken äntligen klämtade i klockan, kunde hon inte trassla sig ur sin lotusställning. Munken började skratta. "Här sitter en som besegrat sig själv", sa han milt.

Långt senare, när hon lärt sig att sitta så gott som hela dagen i meditation, sa munken en dag: "Du kom hit för att få undervisning". "Ja", svarade hon hoppfullt. "Du segrade på vägen hit". Nu dröjde hon med svaret. Det fastnade i halsen. Hon anade något av vad som skulle komma. "För den som söker upplysning finns inga segrar, inga nederlag, för det finns inga motståndare. Glöm nu dina föreställningar och låt oss meditera".

I två år stannade hon hos munken. "Vad har du lärt medan du varit här?" frågade han henne sista kvällen. "Ingenting jag inte kunde ha lärt mig hemma", svarade hon. "Mycket bra, mycket bra", myste munken.

(Utmaning: skriv om en triumf)