Utmaning 251 -Bromålarna

Nätterna är våra. Låga röster på hög höjd. En förtrolighet med tingen; med rep och block och talja, klättersele. Det är så annorlunda mot första gången, på Liljeholmsbron. Vi var livrädda då, fastän vi tränat, och jag fick inte med mig guldockran.

Paletten gör man i ordning när man fäst repet. Den är en bricka som man bär i en ställning på bröstet, penslarna i ett koger bredvid. Jag vet alltid vad jag ska ta med mig ner, vet alltid vad jag ska måla. Mina bilder är små, oftast inte större än ett A5-ark. Grunderingen får flamma ut som en slarvig passepartout. Den torkar snabbt, medan vi kopplar av med lekar och flams. Det är Krister, Gudrun och jag. Alltid vi tre. Vi ropar till varandra där vi hänger. Krister målar monumentalt och Gudrun gör oftast miniatyrer av diktatorer. Det är Krister som blir sanerad. Gudruns och mina bilder ser de aldrig. Ingen ser dem någonsin men vi är glada att de finns där på spannen. Tranebergsbron är full av dem och Västerbron också. Vi behöver inte fundera över när vi ska sluta. Vi har jobb för en livstid bara på Stockholms broar, särskilt som Kristers verk alltid målas över. Han är inte ledsen för det, säger han. Hans bilder syns i alla fall, så länge de finns kvar. Han är en god kamrat. Han frågar aldrig varför vi målar så litet, att det inte syns.

(Utmaning: skriv om att gå utanför ramarna)