Heder och ära

Självömkan är den största fienden. Inte societetsdamerna som vänder undan ansiktet, eller herrarna som tomt betraktar om de är ensamma och tittar upp i luften om de är i sällskap. Men det är en pina att gå Storgatan fram.

Jag går nästan aldrig ut. Har inget umgänge. Sänder jungfrun på alla ärenden. Bara till sömmerskan måste jag gå själv.

I villakvarteren uppe på kullen syns ingen till. Jag lyckas till och med njuta ett par ögonblick av vårdoften och av en lustigt hoppande skata. Sen dalar Bysvängen mot staden och så är jag inne på Storgatan. Alla har valt att spatsera idag. Jag borde bara gå ut när det är blött och mulet men jag vill inte svika den tappra sömmerskan, som fortsatt att sy åt mig genom allt.

Rak rygg. Slät panna. Blicken stadig just ingenstans. Det går. Det går. Ett par unga damer tisslar. Fru Frykman vänder om, drar med sig maken i parasollkryckan. Jag har sjungit i hennes salonger. Det går. Det går.

Hur långt är straffet för den oskyldiga? Varför flyttar jag inte hem till mor? För att hon inte ska behöva visa att hon inte vill ha mig. Varför inte över till Köpenhamn? För att jag är feg. För att jag är feg och stolt. Jag vill vara kvar så värdigt som jag kan och inte flykta.

Klungorna glesnar efter möbelsnickarens affär. Nu är det bara ett par kvarter kvar. Då viker om hörnet en reslig man. Min Gud, det är provinsialläkaren! Han som är den ende som vet hur det gått till. Mitt lidandesår smälter ihop och jag är åter i fruktan och tumultet kring Kristoffers död. Just som jag sänker min blick ser jag skymten av ett leende i doktorns ansikte. Jag tittar upp och då... då lyfter han på hatten för mig. Han lyfter på sin hatt och jag nickar långsamt och allt står stilla runt om oss. Sen får åter människornas röster luft med en väsning och jag skyndar vidare.

Sent om eftermiddagen samma dag, jag står i trädgården som jag brukar efter teet, kommer jungfrun haltande. ”Fröken, fröken! En visit!” Hon kunde lika gärna ha sagt en meteorit. Jag vänder mig långsamt om, tar visitkortet från den utsträckta pläterbrickan och lägger det tillbaka när jag läst namnet. När jag går in genom verandadörrarna är jag inte säker men jag tror att jag går mot en ny tid.

(Utmaning: hatt)