– Har
du inte mål i munnen, jänta?
Han,
den store, som är hennes fader står över henne i gredelin rökrock
och skakar på något stort och rött och fyrkantigt. En bok. Den
skakar och skakar. Fadern menar att hon har något med boken att göra
men hon kan inte se den riktigt. Som den skakar.
– Vad
har du gjort med min bok? Vad
har
du gjort med min bok?
– Håll
stilla, far, så jag kan se!
Då
kommer första slaget. Framsnitt över kind. Hon ryggar.
– Impertinenta
unge, väser hennes fader.
Boken
landar på bordet och fadern ruskar henne med båda händerna.
– Vad
har vi sagt om att komma ensam in i mitt bibliotek?
Åh...
Vi har sagt så mycket... Men hon älskar ju böcker, det är här de
finns, och fadern arbetar så många timmar på Firman, när han
kommer hem så sover hon.
– Jag
älskar böcker, säger hon lågt och sneglar mot den stora, röda på
bordskanten.
– Man
vanställer inte det man älskar. Det är ett missdåd.
Det
andra slaget, mot örat, med öppen hand.
Hon
minns nu vilken bok det är. Den underbara boken om hela jorden, som
hade för få illustrationer men makalösa ord. Afrodisiakum.
Bottensats. Negerprinsessa. Ord som har hela världar förbundna med
sig och som hon plikttroget illustrerat med en väl formerad blyerts.
Det rinner varmt ur hennes öra.
– Du
kommer aldrig hit in mer och det här verket har du sett för sista
gången.
Han
tar upp en läskpapperstuss och stoppar blodet som är på väg att
förstöra hennes klänning. Hon gör något som hon inte gjort sedan
hon var tre. Hon skriker. Tjuter. Ylar. Och fadern slår och slår.
– Tyst,
jänta! Tyst, sa jag.
Världen
kan lika gärna stanna i det här ögonblicket. Efter den här
stunden finns ingen glädje mer. Hon försöker tänka på kattungar
och på krocketklot och på att bada i den lilla sjön men nej, det
finns ingen glädje. Ingen glädje.
(Utmaning:
mål)
Vilken text.
SvaraRaderaJa vad skriver man nu? Svart text, fantastisk.
SvaraRaderaHan fick visa vem som bestämmer åtminstone.
SvaraRaderaSvart. Hårt. Ensamt utan böcker.
SvaraRaderaStarkt och hemskt
SvaraRadera