I det
lilla vindskontoret skiner solen rakt ner på sypuffen, bullig i
kretong med snoddar runt kanterna. Hon behöver den ofta men den är
för stor att ha framme där nere och ett besök på vinden är
aldrig helt utan äventyr. Nu behöver hon en tunn virknål för att
trä fast handlovsremmen på den nya telefonen. Ingen utom hon
använder handlovsrem längre och fästhålet för den blir mindre
och mindre på de elektroniska produkterna för varje år som går.
Hon
behöver inte söka. Hon vet precis vad hon är ute efter: en liten
rektangulär ask i virknålslängd som det står ”Harrions
Rockslags-sorgband, dam och herr” på. I den finns alla hennes
vanliga virknålar, ärvda från mostrar och fastrar och modern, och
så en kapsel med de tunnaste tunna virknålarna i. Spetsvirknålarna.
De har en annan numrering. Hon väljer en nummer femton och trär
flinkt på remmen på telefonen med den. Kroken är så liten att den
knappt syns på en armlängds avstånd. Hon lägger tillbaka
arvegodset på rätt ställe – vad lätt det är att vara ordentlig
när anmödrarna har upprättat ordningen en gång för alla. I fina
gamla askar och burkar ligger alla småprylarna i insatslådan precis
där de ska vara. Hon andas in och lyfter upp insatslådan. Där, i
puffens bukiga inre, är hennes egna bidrag: praktiska
camouflagefärgade lappar att lappa praktiska camouflagefärgade
byxor med i en röra med andra praktiska lappar i svart och blått.
Den fyller halva puffen. Den andra halvan upptas av en svällande,
rosa plastkasse som det står Laksala på. Skamfyllt öppnar hon den
och lyfter upp en av skatterna: en prydlig rulle av knypplad spets.
Kassen är full av sådana rullar. Knypplad spets och virkad. Meter
efter meter efter meter. Nästan ingen uddspets. Hon är en sucker
för ifälld spets. Alla överlakan hon sytt om till påslakan och
färgat. Den gamla studentklänningen med infälld spets – det var
det första försöket och det syntes nog också. Klassen hade
skickat en delegation för att be henne ha studentmössa. Och helst
klänning. Om hon kunde tänka sig? Och hon hade trevat efter den
första spets hon ägt, en lakansspets virkad av mormor eller
mormorsmor. Och hon hade sett ut som en brud på avslutningsdagen.
Sen hade hon färgat klänningen svart och haft den i många år. Hon
gick inte bara i byxor då. Vad det föreföll. Men det gör hon nu.
Hon
virar långsamt en bred knypplad spets om fingrarna, reflekterar över
skickligheten och tålamodet hos den okända som förfärdigat den
och undrar över meningen. Hon har påslakan tills hon dör och när
hon dör kommer hon att göra det utan arvingar. Spetsarna som hon
plockat upp för inga pengar alls på loppisar, auktioner och i
fattiga länder kommer inte att komma i bruk. De kommer inte att
älskas av någon ättelägg. De kommer åter att hamna på någon
loppis och slumpas bort. Som böckerna som klär vindskontorets
väggar. Som den lilla emman i hörnet där hon sitter och läser
gamla böcker ibland. Resa
med Aron.
Thomas Merton. Gamla vänner hon vuxit ifrån men ändå. Det är så
ljust på vinden om dagen. Man ser så klart. Man ser för klart. Hon
greppar den nya telefonen – i handlovsremmen – och ringer
Elisabet.
– Du!
Visst gillar du Resa
med Aron?
(Utmaning:
spets)
Så mycket kvinnohistoria. Jag läser och njuter.
SvaraRaderaHa ha slutet - ja jag gillade Resa med Aron av Cecilia Lindqvist :)
SvaraRadera.. och känner igen detta med spetsar ...
En pärla med ett glimrande slut.
SvaraRadera