Filosofi i praktiken

En sepiatonad verklighet från längesedan. Ettan på gymnasiet. Äntligen skulle världen öppna sig. Vi skulle få läsa filosofi. Kunde man tänka sig något friare? Sitta och samtala upphöjt om varför vi lever och vad som är viktigt i livet. Jo, pyttsan. Alla A är B. Alla B är C. Av detta följer att alla A är C. Det var lätt men tråkigt. Sen följde det mindre lätta men lika tråkiga. Logik, logik, logik och sen var det sommarlov och sen något annat tråkigt. Vilken gubbe sa si, vilken gubbe sa så? Sen var filosofikursen slut och vi tänkte ”aldrig mer”.

Men vi var dragna... vi kom till Uppsala... Alla som var balla läste balla saker (Alla A var B). Om vi också läste balla saker..? Men nej. Alla B var inte A. En oball kunde till och med avballisera det balla. Åsa var ball. Hon läste praktisk filosofi. Drog fram Rawls på en tågresa och sa ”spännande”. Vi lånade och somnade. Sen var tågresan slut.

Och vi läste tio gamla poäng juridik. Inte av vilja. Av nödvändighet. Kunde man tänka sig något mer fyrkantigt och inrutat? Motvilligt skaffade vi den tjocka lagboken och gick på första föreläsningen och himlen öppnade sig. Det fanns ett ämne som konkret berörde alla livets områden och som ändå var som ett roligt sällskapsspel: vilket lagrum är tillämpbart här? Hur ska det tolkas? Gå till lagens förarbeten... Vi var sålda. Skippade den studieväg vi sett framför oss. Nu har en av oss just doktorerat på mänskliga rättigheter. Den andra är brottmålsadvokat. Och ibland träffas vi över en kopp te och samtalar. Om livet. Om vad som är viktigt. Referenserna är inte Rawls eller Wittgenstein eller ens Slavoj Žižek utan skönlitteraturen. Vi är inte balla men vi är lyckliga.

(Utmaning: logik)