Farsan har supit. Morsan är tvär.

Farsan har supit. Morsan är tvär. Min morsa ser ut som en lesbisk begravningsentreprenör, fast egentligen är hon kock på ett dagis. Hon gick ”från stjärnkrogarna” till dagis för att få ett vettigt liv med sina små. Jag är nitton, brorsan tjuett. Han pluggar mikrobiologi i Lund. Det är inte som om de där stjärnkrogarna hört av sig och frågat efter morsans färdigheter, som att laga vegetarisk schnitzel med svampsås på ingen budget alls. Nu när vi är stora, menar jag. Det är inte som om hon sökt sig tillbaka heller. Hon har aldrig berättat vilka stjärnkrogar det var hon jobbade på. Hemma har det mest varit farsan som stått för köket.

Brorsan är intelligensen i familjen. Jag är mer konstnärlig. ”Tar efter farsan”, säger morsan och ser bekymrad ut. Farsan har ”inte gjort ett vettigt handtag” i hela sitt liv men han har målat allas våra porträtt på skifferstenar. De står uppradade utefter väggen i vardagsrummet. Jobbigt att dammsuga men inte ens brorsan har kommit på hur man ska hänga upp dem.

I soffan sover morsan. Det är så jag vet att farsan har supit. I filmerna är det alltid Han som får ta soffan när det är strul men hos oss är det Hon som flyttar ut. Vill väl inte känna stanken. Jag går till henne med en mugg kaffe. Det är jag som väcker alla här. Alla utom farsan. Han har sina egna tider. Ja, så nu är det bara morsan jag väcker. Jag vaknar alltid vid halvsextiden. Sen sitter jag en stund och bygger på mitt dockhus. Det är numera stort som halva mitt rum och byggt av sånt som jag hittat, mest i grovsoprummet. Originalhuset från Lundby, som jag fick begagnat när jag var sex, syns knappt men det är en av takvåningarna. Dockorna är gjorda av garn och piprensare och vinkorkar och lite annat. Huset har en pool på taket.

– Ethel, vakna, säger jag till morsan och smeker hennes borstiga hår. Ställer muggen på soffbordet.

Tolv minuter senare är hon hos mig i köket, redan iklädd svarta byxor, svart kavaj och vit skjorta. Det är inte mycket man vet om sin morsa. När hon duschar, till exempel. Kanske på jobbet. Jag sitter uppkrupen i kökets enda fåtölj med min temugg och senaste numret av Tecknaren. Det är om Shaun Tan.

– Titta! visar jag men morsan ser ingenting.

– Har du inga läxor? säger hon.

– Gjorda, säger jag – litet för raskt, så jag fyller i:

– Biologi och psykologi.

Det är ämnen morsan inte vet något om, så hon kan inte erbjuda sig att förhöra mig.

Tystnaden är en gosig gammal säck. Bara cornflakesen knastrar. Pappas supande har några få fördelar. En av dem är känslan av att vara i en luftig fängelsecell för flera interner, där ingen stör den andra. Morsan sitter kutryggig med hårfästet nere vid näsan och slevar i sig fil. Jag förlorar mig i sagorna som är Shaun Tans bilder. Jag kanske aldrig går till plugget mer. Jag kanske börjar lifta runt i Europa och gör skrotskulpturer i gamla slottsparker. Eller så går jag färdigt först. Det är bara några futtiga månader kvar. Supa ska jag aldrig göra. Jag fick campari en gång. Det smakade skit.

Morsan går till jobbet. Jag går också, ett par minuter efter henne. När jag låser lägenhetsdörren leker jag att det är sista gången. På vägen till skolan ser jag en jättebra liten ribba. Den kan bli fönsterfoder.

(Utmaning: tvär)