Jag
har en relation med en kristen. Kristen? Jo, det är någon som
tillhör en sorts religiös sammanslutning, en sekt, kan vi väl
kalla det. De är efterföljare till en som de kallar Kristus – det
betyder ”den smorde”, eller något sådant – och som levde i
enklaven Palestina för någon mansålder sedan. De är roliga, de
kristna. Motsägelsefulla, mystiska, medmänskliga, missionerande.
Det är kul att studera religiösa yttringar på nära håll. Den här
Kristus, i alla fall, han sa sig vara den allsmäktige gudens son och
han sa att alla som följde honom skulle kalla Gud för ”far”.
Sympatiskt, inte sant? Jag tolkar det som att varje följare till
honom också är Guds son. Eller dotter. Logiskt, va? Men så tolkar
inte de kristna det. De kallar sådant tal för hädelse. Skumt, va?
Man blir förvirrad. Ännu konstigare är att de kristna säger att
Kristus tog på sig människornas synder när han dog uppspikad på
ett kors. Ändå finns det inga, jag säger inga,
som pratar så mycket om sin och andras synd och skuld som de
kristna.
Nja,
det börjar bli en ganska stor sekt. Jag tror faktiskt att den kan
överleva som en liten företeelse i rikets utkanter. O, ja, de finns
i Rom också. Men jag menar att ideologiskt är de en företeelse i
marginalen. Väldigt
i det blå. De säger att man ska älska sin medmänniska som sig
själv. Att om någon ber en om ens ytterplagg ska man ge bort allt
man har på sig, typ. Du hör? De är inget hot.
Nej,
jag vet bara vad min man har talat om för mig. Jag har aldrig varit
på någon av deras sammankomster. Nej, i så fall får du gå själv.
Du kan kontakta min man, om du vill. Det är svårt att komma in
annars. De träffas i hemlighet, förstås. Så kommer det nog alltid
att vara.
(Utmaning:
skyldig)
Intressant och originell tolkning av ämnet.
SvaraRaderaHaha, kul!
SvaraRadera