Kyla

På ett ställe i katedralen låg en dam och sov på en stapel gamla värmeelement. De var iskalla. Det var hon också. Och hon var alldeles naken. I kyrkan! Putte är litet längre än jag och han försökte väcka henne. Det var därför vi visste att hon var iskall. Och hon rörde sig inte. Vi ville ropa på våra föräldrar för att de skulle hjälpa henne men de var borttappade, som vanligt. Det tog flera timmar att hitta dem och när vi fann dem hade både Putte och jag glömt den stackars nakna damen. Vi tänkte bara på glass. De har skitgod glass utanför katedralen. Men mamma och pappa ville inte ge oss någon glass, för de tyckte inte alls att det var de som varit borttappade, utan att det var vi som sprungit bort. Vi satt och surade i bilen på vägen hem och tittade igenom bilderna i Puttes telefon. Där var hon! Hon som vi glömt bort!

– Ska vi be dem vända? viskade jag.

Vi tittade på våra föräldrar, som också surade, fast i framsätet.

– Det var så många där... viskade Putte. Nån borde väl hjälpa henne? Det vore larvigt om vi vände och ambulansen redan kommit...

– Ambulansen!?

– Ja. Det är jättefarligt att bli sådär kall.

Vi tittade skuldmedvetet på varandra.

Det blev ingen mer tur till katedralen den semestern. Nästa år var Puttes kompis Mikael med. Tredje dagen åkte vi in till stan och gick i katedralen. Mitt hjärta började klappa hårt och jag frös till när jag såg att hon låg kvar. Jag drog i Puttes t-shirt. Han ställde sig framför damen och sa till Mikael:

– Den här statyn, va?

– Jaa.

– I fjol trodde syrran att hon var på riktigt! Hon ville rädda henne!

Det ekot. Av det skrattet. Och Puttes isande blick på mig.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/114262873@N04/11977719325/sizes/m/in/photostream/ )