R.I.P.

Jag lyssnar inte på radio. Nils Horner är inte ett namn för mig. Jag kan de gamla stötarna. Cecilia Uddén beundrar jag. Jag är säker på att jag skulle ha beundrat Nils Horner också. Den hängivne reportern på fältet, som tidigt i morse mötte en mycket för tidig död på en av Kabuls gator, mitt i sitt värv. Han stod och intervjuade några personer när två män kom fram. En av dem sköt honom i huvudet. En avrättning, närmast, mitt i en kanske rutinmässig intervju. Nils Horners yrke blev hans dödsdom. Han gjorde fel sak på fel plats i våldsverkarnas ögon. Han var precis rätt ur det fria ordets synpunkt. Och han fick plikta med livet.

Min beundran, i vanliga fall missfärgad av avund, är idag en upprörd liten leguan. Det finns jobb som det inte går att skydda sig i fullt ut. Det står någonstans att Nils Horner var säkerhetsmedveten. Men vem kan säkra sig mot ett skott på öppen gata? Vill vi se västerländska journalister jobba med en sky av livvakter omkring sig? Hur inverkar det på kvaliteten i arbetet? Och ska livvakterna också ha livvakter?

Är det inte så, att om man valt livet som utrikeskorre, åtminstone på vissa håll i världen, har man också valt möjligheten av död? Eller är det jag, en i grunden dumdristig person, som tänker så? Är det jag, i grunden heroiserande, som tänker att gårdagens martyrer dog för sin tro, dagens för vår rätt till vetande, och att jag kan förstå att man väljer så. Som tror att det inte är status och byline som hägrar utan det är att föra ut sanningen från gatorna i Kabul och från djunglerna i Burma. Nej, inte ”sanningen”. Sanningarna. Den komplexa väven av berättelser som utgör mänskligt liv.

Och så tänker jag efter och kommer på att många fortfarande dör för sin tro. Och att rätten till tro och rätten till vetande är lika starka och att Nils Horner på sätt och vis dog för båda. För ett pluralistiskt samhälle där allas röster får höras. Må han vila i frid.

(Utmaning: beundra)