Kom, kom, fåglar små

Hon kan fortfarande alla barndomens sånger. Hallelujasångerna, svensktoppssångerna och körsångerna. Alla sånger utom Hey Baberiba och Kom, kom, fåglar små, ifrån fjärran länder. För det var den senare hon sjöng, solo, på en klasstillställning där både föräldrar och elever var med. Stod i näpen klänning (det här var bara i tvåan) och sjöng, rakt upp och ner, van vid att bli beundrad, van vid att mötas av värme. Hon sjöng med torrt klingande röst och kände hela tiden illvilja och förakt. Inte från alla föräldrarna men från de flesta av klasskamraterna. Det var en så mesig grej att göra, stå upp och sjunga en mesig sång om våren, de blev liksom kränkta av hennes mesighet. Leif och Håkan och Hasse var noga med att tala om det. Inte så artikulerat, men budskapet gick fram.

Budskapet gick också fram när hon senare under kvällen vann en singel med Hey Baberiba i en tävling. Då kom Leif och Hasse och Peter J fram och förklarade, förklarade på ett sätt som inte kunde missförstås, att hon inte riktigt var målgrupp för skivan. Inte så artikulerat, kanske, men budskapet gick som sagt fram.

Så därför kan hon inte Hey Baberiba: hon gav skivan till Hasse. Bara gav, utan att begära något i utbyte. Det var ändå en kväll när hon hade många motstridiga känslor att bära fram tills hon kunde visa dem för sig själv om natten. Det hade å ena sidan gått bra att sjunga – oavsett vad Maria E sa – men å andra och tredje och fjärde sidan hade hon ovetande vanhedrat klassen genom att sjunga en töntig sång. Solo. I näpen klänning. Det skulle nog komma några tårar sen, när hon var ensam med sin kudde. I den där förvirringen fann hon för gott att glömma Kom, kom, fåglar små, både text och melodi. Det märks inte så mycket när alla de andra sångerna sitter tätt, tätt som flugtroféer på den kletiga remsa som är hennes hippocampus.

(Utmaning: bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/ )