Kids under the Bridge

Varje tisdag och torsdag träffas vi under viadukten borta vid Mössbroplan. Det ekar där men vi har inget val. Adel minns att hans äldsta brorsa gick på fritidsgården. Fritidsgård! Det ekar nog därinne också nu, bakom de bajsbruna masonitskivorna som täcker fönstren. Där står en helt tom lokal och vi fryser under viadukten.

Fast vi rör ju på oss. Enrico har de bästa movesen och Sandra har fått trådlösa högtalare till sin telefon. En fjorton, femton pers brukar vi vara. Det är alltid någon som är sjuk och nästan alltid någon ny, någon som hört talas om ”Kids under the Bridge”. Vi träffas vid sjutiden, när alla ätit, och så snackar vi en stund, tills Enrico klappar i händerna. Då värmer vi upp lite och så kör vi igång med någon av hans coola koreografier.

Jag gillar att dansa. Det skulle jag inte ha trott. Nu står jag längst fram i vänstra ledet och nybörjarna får stå bakom mig och kopiera.

Det är inte många som rör sig under viadukten. En tant blev arg en gång, för att det skrällde och för att vi blockerade och för att hennes hund blev nervös. För att hon hade en dålig dag, alltså. Två gubbar kommer ofta och tittar. De står på sidan om och klappar så mycket i otakt att det nästan blir en sorts takt. I kväll gick en av gubbarna fram till Enrico och pratade med honom medan vi värmde upp. Enrico tog fram sin telefon och la väl in hans nummer. Inte förrän vi hade dansat färdigt berättade Enrico vad gubben hade sagt.

Han hade sagt att hans bostadsrättsförening har en lokal och att vi skulle kunna få repa där om vi sopar efter oss. Om vi sopar efter oss! Vi skulle kunna slicka golven! Det ropade jag till gubben. Och Enrico sa att det här var bra, för hans musiklärare hade frågat om inte vi kunde göra en uppvisning i aulan på hans skola. Vad det hade att göra med att vi fått en lokal vet jag faktiskt inte men Rosita ropade: Å! Vi har blivit etablerade! Och det kändes lite så, faktiskt.

Vi kom hem sent den kvällen, för de flesta av oss hängde med gubben till Högberga, på andra sidan Mössbroplan, där bostadsrättshusen ligger, för att titta på lokalen. Den var liksom en stuga på gården. Gubben sa att det är bra att den är fristående. När jag kom hem och berättade muttrade mamma lite om välgörenhet men hon såg att jag var glad, så hon blev också glad. Men Kids under the Bridge ska vi fortsätta att heta. Det bestämde vi på vägen hem.

(Utmaning: ekar)

Farmor plogar

– Farmor plogar med näsan när hon går, sa min sonson sakligt härom aftonen.

Vi hade varit ute för att se till blåsipporna vid flyttblocken på Kristofferskullen. Jag slog till honom vänligt med flata handen, så att han flög som en trasa. Visst har han rätt. Jag är gammal och böjd. Inte den sortens åttioåring som spelar golf, precis. En vårpromenad till flyttblocken är precis vad jag orkar med på mina stabbiga, uppsvällda ben, med min värkande, krumma rygg, utan min stödjande, kära rullator. Jag vill tala om för honom att för fyrtio år sedan gick jag resligt på högklackade skor, mycket elegantare än hans mamma någonsin varit. Att jag en gång fått besök av en elev som satt och muttrade över saften tills han klämde fram:

– Fröken har snygga ben. Det tycker alla pojkarna i klassen.

Ibland tittar jag nyfiket på de andra gummorna i huset där jag bor – vi är mest åldringar, tur att det är ett dagis i bottenvåningen! Jag tittar på dem och funderar på vilka liv de haft, hur mäktiga och vackra de känt sig. De flesta är fortfarande litet koketta, som jag, men några luktar kiss. Jag har sagt min son att han ska säga till mig om jag börjar lukta gammal men inkontinent är jag då inte. Jag har knipit hela mitt liv. Det är en nyttig övning.

Nyttig kanske också smärtan? Den där unga, vackra lärarinnan – var hon inte en gnutta egenkär? Och ytlig. Definitivt ytlig.

Smärtan blev min trognaste kamrat. Sonsonens farfar, han gick bort, liksom mina systrar och många av vännerna. Smärtan bestod. I varje liten rörelse är den med. Jag vet att jag måste kämpa. Jag måste kämpa och vara glad, det är enda räddningen. Och genom att ha något att brytas mot har jag kanske litet vuxit. Jag skulle inte vilja vara utan vad som har hänt med mitt sinne. Detta något hade inte hänt utan smärtan. Kan jag då önska bort smärtan, som är sådan att jag inte skulle önska ens min fiende den?

– Säg förlåt till farmor, sa min son trött, samtidigt som han ansträngde sig för att inte skratta.

Min sonson lösgjorde sig från dörrposten han tumlat in i och sa soligt:

– Förlåt.

Då började jag skratta och min son och sonson hakade på.

– ”Plogar med näsan”! utbrast jag. Det kan hända. Men jag har fortfarande kraft nog att slå en trettonåring halvt medvetslös.

– Förlåt, sa han igen.

(Utmaning: böjd)

Vernissage

Kvinnoröst: Välkomna, välkomna, till vernissagen för Riksförbundet Mun- och fotmålares vårsalong! Den bild jag döljer med min högra arm är min egen. Jag döljer den för att jag inte kan röra på högerarmen, som har en bockad stång av rostfritt stål inopererad. Landskapet på bilden har jag målat med munnen och mina båda fötter, samt airbrushat litet med näsan.

Röst ur publiken: Men du har väl en vänsterarm?

Kvinnoröst: Den är också fixerad av en bockad stålstång. Som tur är sticker den stången inte ut, så jag kan hålla ett vinglas och klappa min katt.

Kattröst: mjau!

Mansröst: Själv är jag representant för kroniskt deprimerades vårsalong här vägg i vägg. Den är ganska trist.

Röst ur publiken: Om man både är mun- och fotmålare och kroniskt deprimerad, var ställer man ut då?

Mansröst: Företrädesvis här. Vår utställning är inte populär. Kroniskt deprimerade ser allt i grått.

Kvinnoröst (ironisk): Men ni är bra på att göra reklam.

Mansröst: Ja, jag står ju här.

Röst ur publiken: Flytta dig kärring och låt oss se litet konst!

Kvinnoröst: Det är inte så lätt. Jag har ett bockat stålrör genom pelvis som...

(Utmaning: Bildutmaning idag)

Födelsedagen

”Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Amalias födelsedag! Hurra, hurra, hurra” Majljuset ler från det stora fönstret i Amalias rum när vi marscherar in och sjunger i kanon. Hon sitter upp i sängen, underligt gulaktig mot den vita nattskjortan. Vi ställer oss i en halvcirkel. Märta ställer tårtan på sängbordet och Harald lägger för Amalia en generös bit. Schwarzwald. Det är hennes älsklingstårta. Martin slår av sången.

– Grattis, Amalia! säger Erik när det varit tyst en stund.

– Ska ni bara stå där? Ta fram stolar så att ni kan sätta er och fika! säger Amalia, som redan balanserar en kaffekopp.

Vi drar och skramlar med stolar, finner att vi behöver ett par till, som Erik hämtar i korridoren. Klockan är bara åtta. Det sitter fint med schwarzwaldstårta från konditori Siljan.

– Att ni tog er hit, allihop! säger Amalia.

– Vi använder skolans buss.

– Och skolan lämnar ni åt dess öde?

– Bara en stund, bara en stund.

– En stund... Jag är tacksam att ni kom. Ni vet att det är min sista födelsedag.

Jag och Märta börjar kackla nervöst. Inte ska hon säga så! Vad vet vi, det kan hända att...

Martin spänner ilsket ögonen i oss, lutar sig lugnt fram mot Amalia och säger:

– Är du rädd för att dö?

– Jag är ledsen över att behöva dö men jag är inte rädd för det. Inte än, åtminstone.

– Vad kan vi göra för att den här tiden ska bli lättare för dig?

Hon ler.

– Det ni gör nu. Ge mig er tid. Bjuda på tårta! Och sushi. Jag längtar efter sushi. För övrigt skulle jag gärna bli förflyttad hem till Stockholm men jag är ju skriven här. Eller i Leksand, menar jag. Och det kan varken ni eller jag göra så mycket åt.

Hon stryker sig över pannan. Blir hon trött av så många besökare på en gång? Hela kollegiet, nästan, och ett par elever. Nej, samtalet flyter på. Amalia är mycket intresserad av vad som händer på skolan, särskilt i bokbinderiet, förstås, och av hur hundarna mår. Femton elever söker till bokbindarlinjen nästa år. Sju finns det plats för.

– Jag tänkte att vi kanske kan träffas här och gå igenom ansökningarna, om det inte är för jobbigt, säger hon dröjande. Det vore så roligt...

– Självklart! säger Erik, som är tredjeårselev hos Amalia och med i antagningskommittén.

Amalia lyser upp, samtidigt som hon åter stryker pannan.

– Är du trött, Amalia?

– Litet.

Vi städar upp bland koppar och fat och drar oss tillbaka. På Trotzgatan hittar vi Sushi Lovers Falun och fyller en polystyrenlåda med nätta bitar. Den lämnar vi in på avdelningen, så att Amalia kan få den till lunch.

– Spiken i botten nu, Märta, jag har egentligen lektion halv elva, säger Martin.

– Jag kör så fort som hastighetsgränserna tillåter, säger Märta surt.

Hon har inte förlåtit honom för hans arga blick tidigare. Martin är medialärare och står inte Amalia särskilt nära, vad vi vet.

– Det är fantastiskt att hon engagerar sig så i skolan fortfarande, säger Harald, som är gammal elev och Amalias vikarie.

– Jag tycker inte det är sunt, säger Martin bestämt. Hon dör om ett par månader, det är det hon ska koncentrera sig på.

– Hon kanske gör det genom att engagera sig i skolarbetet, säger jag.

– Om vi var och en var hos henne ensamma, skulle hon nog prata om andra saker, säger Erik eftertänksamt.

Jag vet att han har varit hos henne ofta. Eftersom jag är granne med Amalia på Åkerö, vet jag också att han går dit titt som tätt. Ser väl om huset eller utför några andra uppdrag åt henne.

– Folk är för rädda för att prata om döden, säger Martin.

– Och andra pratar om den programmatiskt, muttrar Märta där framme.

– Jag tror inte man kan diktera hur andra ska dö, säger Erik.

Ser jag fel, eller fylls hans ögon av tårar?

– Var nån av er beredd att låta henne prata om hur det känns att dö? stöter Martin fram triumfatoriskt.

Han tittar sig omkring och besvarar sin egen fråga:

– Nej!

Märta drar efter luft:

– Var inte så inbilsk! Vad vet du om vad vi pratar med henne om privat?

– Har du nånsin varit hos henne förut, under alla dessa månader? flikar jag in och Märta fortsätter:

– Har du ens ringt henne?

– Jag känner henne inte så väl, säger Martin dröjande.

– Nej, just det! nästan skriker Märta och jag.

– Lugn nu, lugn, säger Harald och lägger armen om Erik, som inte bryr sig om att dölja tårarna som rinner. Jag tror och jag vet att Amalia får chans att prata om allt som är viktigt. Martin, du handlade i god tro, eller vad man ska säga, men du behöver inte oroa dig.

– Nej, just det, säger jag.

– Vad bra att hon sa det där om sushin, säger Harald tyst.

Vi andra nickar.

(Utmaning: generös)

Aidaväv

Hon skulle ha valt ett tätare tyg. Som det är nu täcker den tilltänkta bonaden hennes ben ända ner till fötterna. Där skulle hon förresten ha en annan bonad hängande, en där det stod ”Jag är förlamad i benen, inte i huvudet.” Expediter vänder sig ofelbart till den som skjuter stolen, bokstavligen över huvudet på henne. Katarina, den sämsta av assistenterna, svarar. De andra hänvisar till henne. Har man rätt att dela in sina personliga assistenter i bättre och sämre? Skit samma. Idag har man det. Hon har fantomsmärtor i själen igen.

Det är så trist med ett liv där bara det fysiskt påtagliga räknas. Gå upp, gå i säng, tvätta sig och få i sig mat. Sånt som hon brukat göra med vänsterhanden. Hon var flexibel och lättflyktig, rantade runt än här, än där, på kort varsel. Nu krävs en doktorsgrad i organisationsutveckling för att planera ett litet besök på en utställning. Färdtjänstbuss hit och rullstolslyft dit. Det slutar med att hon inte gitter.

Hon gitter knappt sätta nålen i tyget heller. Moulinégarn i olika toner av rosa på krämgul aidaväv. Korsstygn bara. ”Mina problem är inte problem för Gud, de är möjligheter”. Hon har kalkerat upp det snyggt. Times New Roman och en liten girlang. Hon tyckte att det lät så fint men nu vet hon inte. Det är som om hon har vuxit förbi sig själv de senaste månaderna. Boksmaken har förändrats och filmsmaken likaså. Tankespråken som betydde så mycket för henne har bleknat. Det är dem hon saknar mest. ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” Ja. Och. Även om man tycker så så uttrycker man det inte så. Det är så... platt.

Den nya bonaden skulle hon ha under köksklockan, hade hon tänkt. En påminnelse (till sig själv? till andra?) om hur lätt hon tar på sina svårigheter. Nu skäms hon över den, till och med över de minutiöst skräddade hörnen, långt innan hon fållat. Innan hon börjat på den första bokstaven.

– Vad funderar du på? frågar Katarina mjukt.

– Jag vill att du går till biblioteket.

(Du ska vara tyst om jag inte uttryckligen ber dig prata)

– Men säg, jag ser att du kämpar med något.

– Det ligger en lista i hallen.

(Du är min assistent, inte min förtrogna)

– Jag kan inte hjälpa dig om du inte säger någonting.

– Du kan passa på att köpa mjölk och avokado också.

(Håll käften och gå!)

När Katarina har gått knölar hon ihop aidaväven och stoppar den i soporna. Sen ångrar hon sig, plockar upp den igen. Den går att använda till annat. Dessutom slipper hon de frågor hon skulle få om den hittades i soporna.

(Utmaning: svårigheter)

Oskyld

Jag säger motord nu. Ditt ansikte briserar. En förkastningsspricka uppstår, snett uppifrån och ner, och du kan inte dölja den för mig. Du virrar runt med ditt trasiga ansikte, vill absolut inte visa, och kan inte prata vanligt med din spräckta mun. Jag försöker ta i dig men du far undan. ”Nej”, viskar du och jag ser bihålorna och litet grand av hjärnan. Du vänder bort ditt sårade och pratar som till jackan: ”Jag går ut en liten stund.” Jag låter dig. Det gjorde jag inte i början. Jag trodde det var kärlek men nu vet jag att kärlek förutsätter ett litet, viktigt avstånd.

Du lägger igen dörren som om du försiktigt tillslöt en sarkofag. Går väl ut och sätter dig bland blåsipporna en stund. Det är du och naturen, där hänger jag inte med, men jag vet att du kommer att komma tillbaka läkt och dämpad. Medan jag väntar plockar jag litet rastlöst här och där – dina tidskrifter, mina spridda väskor – och jag tänker på en poet som påpekade att vår intimaste kroppsdel bär vi helt naken, oskyddad, visar upp för vem som vill se den och alla andra också.

Man får inte trasa sönder ett ansikte som jag gjort. Jag känner inte min makt. Närhetens förmåga att såra. Rester av prestige och sorg och vrede orsakar kanjoner i själen som går i dagen i ansiktet. Jag vill öppna fönstret och skrika att inget behöver finnas emellan oss. Att jag finns här med min famn. Att jag klarar anblicken av ditt ansiktes ohygglighet. Att det är en gåva och en nåd att vi kan visa vår bräcklighet för varandra.

När du kommer in har jag gjort varm choklad. Ditt ansikte är slocknat men intakt. Vi öppnar våra munnar samtidigt.

– Föråt, säger jag.

– Förlåt, säger du.

Sen säger vi:

– Du behöver inte säga förlåt.

(Utmaning: ansikte)

(Tack till Ylva Eggehorn)

När du kommer hem

Du kommer hem och redan tystnar tystnar vrålet av min milda längtan. Du anländer här och redan studsar fnittret av mitt rena hopp. Du tittar upp när du har remmat av dig skorna och det är verkligen du. Du har problem med rosetterna som ett barn.

Du följer lekfullt konturen av min ryggrad med din vänstra hand. Vi tittar en stund på varandra, blyga. Jag säger:

– Du!

Och det här ska vara för hela livet. Vi har kontrakt.

Dina läppar som jag aldrig mints dem. Dina händer nu om mina biceps. Bakom dig, i dörröppningen, har ett par väskor stockat sig. Om man får ta 46 kilo måste man ta 46 kilo, hävdar du.

– Kom in! säger jag men jag vill säga ”gå”.

Det här räcker. Nu har vi övat. Vi kan ta det en liten bit längre varje dag, tills väskorna är helt inne och vi törs stänga dörren bakom oss utan att fatta eld.

(Utmaning: redan)

Vänkartan

Hon blir tvungen att sitta på toaletten ganska länge, så länge att hemtentans onda tal slutar surra i huvudet och hon kan se vad hon har framför ögonen. Sina bara fötter på gråblå klinkers. En handdukstork med vita badlakan. Och, om hon vrider huvudet litet grand åt höger, ett duschdraperi. Duschdraperiet med kartan på. Hon kisar och kartan blir en vänkarta. Där har hon en vän, och där, och där. De är spridda över jorden. Många har hon inte sett på flera år. En prick i Mongoliet. Två i USA och en i Singapore. Två starka kluster strax ovanför ekvatorn, skilda åt av landmassa, hav och tid. Och nu tittar hon norrut. Minsann, finns det inte ett kluster också här, i det besynnerliga land där hon valt att skaffa sin grundutbildning? Här finns Håkan med de mjuka underarmarna. Susanne med det mjuka skrattet. Och Weng-Tsu som är alldeles knäpp.

När hon gjort sitt vill huvudet tillbaka till tentan men hon tar sig tiden att ringa Håkan och fortsätta ett av deras samtal:

– Joo, jag bor här nu!

– Vad roligt! Hur kom du på det?

– Där man har vänner är man hemma.

– Så sant. Den första som blir färdig med tentan bjuder den andra på middag?

– Oki.

Hon går tillbaka till badrummet och kisar igen. Kalliope i Mongoliet. I Mongoliet har hon aldrig varit men Kalliope är hennes vän. Då är hon hemma där. Hon ringer Susanne, som lyssnar och säger:

– Att det ska ta en diplomatdotter så lång tid att räkna ut det?

– Nu är det uträknat, i alla fall.

– Nå, har du räknat ut uppgift fjorton?

– Ja, den har jag nyss gjort. Den är enklare än den verkar. Jag säger bara cosinussatsen.

(Utmaning: vän)

Den gamla ladan

I natt brann Georgs utängslada. Jag fick höra det på ICA Maxi. Det är inte ofta jag kommer ut till byn. Men Martin Eliasson kommer in och handlar då och då med sin gamla Opel. Fruntimmersbil. Det säger jag inte till honom. Vi stod och pratade mellan rågflingorna och kärnvetemjölet och han berättade.

– Det var väl några jämrans ungdomar, sa Martin.

– Finns det några ungdomar kvar i byn?

– Jodå. Eskils son Samuel uppe i Klacken och hon jäntan till Arvid. De har barn.

– Hoppas de hann ut, då.

– Va?

– Hoppas de hann ut. Ungdomarna.

Jag vet inte om Martin men jag har då tillbragt många nätter i Georgs utängslada. Den låg så lämpligt till, på vägen ut mot Glaningsjö, dit ingen åkte. Nära men avsides. Man kunde cykla dit. Nu tar de väl fyrhjulingarna.

Jag var mest där med Gertrud. Vi tog med oss korvsmörgåsar och satt sen halva natten och spelade canasta. Hon var vacker, Gertrud, på sitt egna sätt. Och hon sopade höet med mig i canasta. Nu är hon väl död. Livmodercancer. Min bror såg upp till mig för att jag fick med mig Gertrud till ladan. Några år senare, när jag flyttat från byn, var det han som tog dit Gertruds syster Lisa. Det såg han till att jag fick veta. De hade nog inte kortlekar med sig, de. Knappt smörgåsar.

Canasta! Hade hon velat något mer? Hade jag? Jag föreslog schack en gång. Längre sträckte jag mig inte. Men hon var envis om den där canastan.

Kortlekar eller ej, smörgåsar eller ej – en fotogenlykta hängde med. Säkert med brorsan och Lisa också. Så lätt att den välter på det mjuka underlaget, fattar eld. Ja, jag är orolig för Eskils och Arvids barnbarn. Den där gamla ladan måste ha flammat upp som en fackla.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/patchattack/10785594714/sizes/m/in/photostream/ )

The system to end all systems

Jag kommer hem, sparkar av mig kängorna och slänger den tunna ylleschalen över soffryggen. Schalen pärlar av mikroskopiska vattendroppar. Det är en dag när det är skönt att komma hem. Du sitter i soffan.

– Vad blir det för mat? säger jag, lätt, fastän jag inte känt någon doft.

Du tittar upp ur något mättat och fjärran, med uppsynen hos en som hör ett språk för första gången.

– Vad blir det för mat? frågar jag igen men jag har sett vad som pågår.

Du ruskar på huvudet och säger tomt:

– Förlåt. Det glömde jag.

– Jag förstår det.

Jag tittar ömt på dymo-apparaten. På etiketterna. De nydoftande träryggspärmarna från Nordins. Indexflikarna till dem. Sist på dig. Du ser ertappad ut.

– Håller du på att sätta upp ett system?

Du nickar.

– The system to end all systems?

Du fortsätter nicka och ler självironiskt.

– Fortsätt med det, du, så steker jag upp litet pytt i panna.

– Nej men jag kan...

– Fortsätt.

Vi hittar en folköl i kylen och delar på den till maten.

– Jag ska inte berätta för dig om mitt nya system, säger du, när du vaknat ur din kreativa trans.

– För att det kan bli kontaminerat av min osystematiska läggning?

– För att du inte är intresserad. Men det här systemet kommer att hålla.

Du spetsar beslutsamt en rödbetsskiva, fortsätter:

– Men det är klart att det är du som kommer att ha koll, fast du inte har någon organisatorisk princip alls!

Jag vill säga att jag har en organisatorisk princip, fast den är så enkel att den inte syns. Du skulle inte vara lycklig om du inordnade dig under mitt skenbara kaos. Och du är så söt när du drar upp riktlinjer och bestämmer ordningsprinciper. Jag vill inte vara utan det, även om vi får leva med att dina papper kommer bort. Jag norpar din hand tvärsöver bordet och pussar dig blött i handflatan.

(Utmaning: system)

Orvars spel

Orvar är ensambarn. På rasterna i skolan leker han mycket med sina kamrater men hemma tyr han sig till föräldrarna. Det märks. När vi kommer dit på middag ska han alltid ha en aktivitet. Den här gången sätter han på oss sina gamla haklappar i formpressad plast, en röd, en blå, en vit och en lila. Själv sättter han sig vid bordets kortända och plockar fram en bunt olikfärgade lappar, som han ordnar i högar.

– Vill ni vara lika smarta som en sjätteklassare? utmanar han.

Han går i sexan, Orvar. Det är han som har skrivit lapparna. Och allt han skrivit frågor om är sådant som han kan. Haklappen stramar om halsen fast den inte är knäppt.

Orvar kan tydligen mycket om periodiska systemet. Allt jag vet är att väte kommer först och att Primo Levi är oundgänglig läsning. De frågorna kommer inte. När det blir min tur första gången väljer jag en fråga om syslöjd. Och ja, jag vet att man ska ställa in symaskinen på två och fyra när man ska sy sicksack. En blå lapp i haklappens ficka. Jag har vit haklapp. Allt matchar men jag kvävs.

Ett tag är det kul. Oskar håller god fart. Jag får rätt på Burmas huvudstad och en PK-nick från Orvars attraktive fader Petter när jag även nämner Rangoon. Jag klarar att ta roten ur sexton och att uttala Arkansas rätt men jag märker att jag mer och mer försöker stila inför Petter och att alla andra är rätt less. De har inte heller lika många lappar i sina haklappar. Fått fler frågor på periodiska systemet än jag.

Jag tittar besviket på mig själv. Här sitter jag, en kvinna i yngre medelåldern, och låter inte bara all min tävlingsinstinkt forsa fram på grund av en tolvårings hemmasnickrade sällskapsspel, utan gör till yttermera visso detta spel till en ursäkt för att lägga an på sagde tolvårings far.

Lägga an på är mycket sagt.

Jag är lycklig med Ruben.

Ruben har en lapp. Petter har fyra. Orvars finmotorik är sådär. Lapparna har väldigt kurvigt klippta kanter. Min haklapp svämmar över.

– Vit haklapp vann! säger Orvar efter en evighet, när alla lappar är slut.

– Vad är priset då, kuttrar jag och himlar med ögonen mot Petter.

Kuttra är mycket sagt. Men jag skäms. Jag skäms och jag kan inte stoppa mig.

– Du får komma in i hyddan och läsa ur boken för mig! lovar Orvar.

– Men jag vill veta hur det går i boken! ropar Petter förtörnat.

Jag ler mot Petter.

– Hon kan visa dig hur långt vi läst och så kan du läsa själv när du går och lägger dig.

– ”Hon” heter Lisa, säger Petter.

När vi träder in i filthyddan i Orvars överdimensionerade rum, är det slut på hans jovialiska kaxighet. Han är blank i ögonen och flåsar, tar fram en leksaksrevolver och sätter den mot min tinning. Vi blir sittande så några avgrundssekunder innan han säger dovt:

– Hands off my father.

Jag, fortfarande i plasthaklapp, viskar:

– Yes.

Han verkar vilja trycka in revolverpipan i mitt huvud.

– Did you understand? Hands off my father. Read from page fortyseven.

(Utmaning: fråga)

Farsan har supit. Morsan är tvär.

Farsan har supit. Morsan är tvär. Min morsa ser ut som en lesbisk begravningsentreprenör, fast egentligen är hon kock på ett dagis. Hon gick ”från stjärnkrogarna” till dagis för att få ett vettigt liv med sina små. Jag är nitton, brorsan tjuett. Han pluggar mikrobiologi i Lund. Det är inte som om de där stjärnkrogarna hört av sig och frågat efter morsans färdigheter, som att laga vegetarisk schnitzel med svampsås på ingen budget alls. Nu när vi är stora, menar jag. Det är inte som om hon sökt sig tillbaka heller. Hon har aldrig berättat vilka stjärnkrogar det var hon jobbade på. Hemma har det mest varit farsan som stått för köket.

Brorsan är intelligensen i familjen. Jag är mer konstnärlig. ”Tar efter farsan”, säger morsan och ser bekymrad ut. Farsan har ”inte gjort ett vettigt handtag” i hela sitt liv men han har målat allas våra porträtt på skifferstenar. De står uppradade utefter väggen i vardagsrummet. Jobbigt att dammsuga men inte ens brorsan har kommit på hur man ska hänga upp dem.

I soffan sover morsan. Det är så jag vet att farsan har supit. I filmerna är det alltid Han som får ta soffan när det är strul men hos oss är det Hon som flyttar ut. Vill väl inte känna stanken. Jag går till henne med en mugg kaffe. Det är jag som väcker alla här. Alla utom farsan. Han har sina egna tider. Ja, så nu är det bara morsan jag väcker. Jag vaknar alltid vid halvsextiden. Sen sitter jag en stund och bygger på mitt dockhus. Det är numera stort som halva mitt rum och byggt av sånt som jag hittat, mest i grovsoprummet. Originalhuset från Lundby, som jag fick begagnat när jag var sex, syns knappt men det är en av takvåningarna. Dockorna är gjorda av garn och piprensare och vinkorkar och lite annat. Huset har en pool på taket.

– Ethel, vakna, säger jag till morsan och smeker hennes borstiga hår. Ställer muggen på soffbordet.

Tolv minuter senare är hon hos mig i köket, redan iklädd svarta byxor, svart kavaj och vit skjorta. Det är inte mycket man vet om sin morsa. När hon duschar, till exempel. Kanske på jobbet. Jag sitter uppkrupen i kökets enda fåtölj med min temugg och senaste numret av Tecknaren. Det är om Shaun Tan.

– Titta! visar jag men morsan ser ingenting.

– Har du inga läxor? säger hon.

– Gjorda, säger jag – litet för raskt, så jag fyller i:

– Biologi och psykologi.

Det är ämnen morsan inte vet något om, så hon kan inte erbjuda sig att förhöra mig.

Tystnaden är en gosig gammal säck. Bara cornflakesen knastrar. Pappas supande har några få fördelar. En av dem är känslan av att vara i en luftig fängelsecell för flera interner, där ingen stör den andra. Morsan sitter kutryggig med hårfästet nere vid näsan och slevar i sig fil. Jag förlorar mig i sagorna som är Shaun Tans bilder. Jag kanske aldrig går till plugget mer. Jag kanske börjar lifta runt i Europa och gör skrotskulpturer i gamla slottsparker. Eller så går jag färdigt först. Det är bara några futtiga månader kvar. Supa ska jag aldrig göra. Jag fick campari en gång. Det smakade skit.

Morsan går till jobbet. Jag går också, ett par minuter efter henne. När jag låser lägenhetsdörren leker jag att det är sista gången. På vägen till skolan ser jag en jättebra liten ribba. Den kan bli fönsterfoder.

(Utmaning: tvär)

Toffé

Du går i dina allvädersstövlar, ett nummer för stora för att ge extra stöd och balans, som du vill ha det. Du är så rädd för att falla. Vill helst ha stövlar i alla lägen, även till prinsessklänningen. Särskilt till prinsessklänningen. Den kan bli ”smussig”. Om du faller.

Du plaskar försiktigt men nöjt i en puss på stigen.

– Bra alvätövlar, konstaterar du och hoppar jämfota upp ur den lilla pölen. Ler med alla muskler i ansiktet mot något avlångt, svart, som ligger i gräset bredvid stigen. Plockar upp.

– Fågeln tappa! säger du bekymrat.

– Den har fler, lugnar jag. Vet du vilken fågel det är som har tappat den?

Du vänder och vrider på fjädern, smeker lätt utmed den, jämnar till fanstrålarna. Tar din tid. Tittar så upp på mig med förväntansfull tomhet i blicken.

– Du vet de stora, vackra fåglarna som är vita och svarta och bor i björken bredvid mitt hus?

– Skata, säger du bestämt.

– Mmm.

– Men det här är inte skata. Det här är inte vatt och vit.

– Nej, skatan har både vita och svarta fjädrar. Den här har suttit i stjärten. Där är alla fjädrar svarta.

– Det här är inte vatt. Det här är vatt och blå och grön!

Du håller upp fjädern mot solen. Det blåa och det gröna skimrar som petroleum.

Jag hukar bredvid dig och viskar i ditt öra:
– Vet du vad? Du har kommit på skatans hemlighet!

Vi traskar hemåt. Först ville du lämna skatans fjäder ifall skatan sökte den men när jag sa att du kunde ta hem den till mamma och pappa som en trofé.

– Toffé, toffé, sjunger du och dansar en mystisk sicksackdans på gångvägen upp mot husen.

(Utmaning: fjäder)

Kyla

På ett ställe i katedralen låg en dam och sov på en stapel gamla värmeelement. De var iskalla. Det var hon också. Och hon var alldeles naken. I kyrkan! Putte är litet längre än jag och han försökte väcka henne. Det var därför vi visste att hon var iskall. Och hon rörde sig inte. Vi ville ropa på våra föräldrar för att de skulle hjälpa henne men de var borttappade, som vanligt. Det tog flera timmar att hitta dem och när vi fann dem hade både Putte och jag glömt den stackars nakna damen. Vi tänkte bara på glass. De har skitgod glass utanför katedralen. Men mamma och pappa ville inte ge oss någon glass, för de tyckte inte alls att det var de som varit borttappade, utan att det var vi som sprungit bort. Vi satt och surade i bilen på vägen hem och tittade igenom bilderna i Puttes telefon. Där var hon! Hon som vi glömt bort!

– Ska vi be dem vända? viskade jag.

Vi tittade på våra föräldrar, som också surade, fast i framsätet.

– Det var så många där... viskade Putte. Nån borde väl hjälpa henne? Det vore larvigt om vi vände och ambulansen redan kommit...

– Ambulansen!?

– Ja. Det är jättefarligt att bli sådär kall.

Vi tittade skuldmedvetet på varandra.

Det blev ingen mer tur till katedralen den semestern. Nästa år var Puttes kompis Mikael med. Tredje dagen åkte vi in till stan och gick i katedralen. Mitt hjärta började klappa hårt och jag frös till när jag såg att hon låg kvar. Jag drog i Puttes t-shirt. Han ställde sig framför damen och sa till Mikael:

– Den här statyn, va?

– Jaa.

– I fjol trodde syrran att hon var på riktigt! Hon ville rädda henne!

Det ekot. Av det skrattet. Och Puttes isande blick på mig.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/114262873@N04/11977719325/sizes/m/in/photostream/ )

En ganska stor sekt

Jag har en relation med en kristen. Kristen? Jo, det är någon som tillhör en sorts religiös sammanslutning, en sekt, kan vi väl kalla det. De är efterföljare till en som de kallar Kristus – det betyder ”den smorde”, eller något sådant – och som levde i enklaven Palestina för någon mansålder sedan. De är roliga, de kristna. Motsägelsefulla, mystiska, medmänskliga, missionerande. Det är kul att studera religiösa yttringar på nära håll. Den här Kristus, i alla fall, han sa sig vara den allsmäktige gudens son och han sa att alla som följde honom skulle kalla Gud för ”far”. Sympatiskt, inte sant? Jag tolkar det som att varje följare till honom också är Guds son. Eller dotter. Logiskt, va? Men så tolkar inte de kristna det. De kallar sådant tal för hädelse. Skumt, va? Man blir förvirrad. Ännu konstigare är att de kristna säger att Kristus tog på sig människornas synder när han dog uppspikad på ett kors. Ändå finns det inga, jag säger inga, som pratar så mycket om sin och andras synd och skuld som de kristna.

Nja, det börjar bli en ganska stor sekt. Jag tror faktiskt att den kan överleva som en liten företeelse i rikets utkanter. O, ja, de finns i Rom också. Men jag menar att ideologiskt är de en företeelse i marginalen. Väldigt i det blå. De säger att man ska älska sin medmänniska som sig själv. Att om någon ber en om ens ytterplagg ska man ge bort allt man har på sig, typ. Du hör? De är inget hot.

Nej, jag vet bara vad min man har talat om för mig. Jag har aldrig varit på någon av deras sammankomster. Nej, i så fall får du gå själv. Du kan kontakta min man, om du vill. Det är svårt att komma in annars. De träffas i hemlighet, förstås. Så kommer det nog alltid att vara.

(Utmaning: skyldig)

Ur puffens inre

I det lilla vindskontoret skiner solen rakt ner på sypuffen, bullig i kretong med snoddar runt kanterna. Hon behöver den ofta men den är för stor att ha framme där nere och ett besök på vinden är aldrig helt utan äventyr. Nu behöver hon en tunn virknål för att trä fast handlovsremmen på den nya telefonen. Ingen utom hon använder handlovsrem längre och fästhålet för den blir mindre och mindre på de elektroniska produkterna för varje år som går.

Hon behöver inte söka. Hon vet precis vad hon är ute efter: en liten rektangulär ask i virknålslängd som det står ”Harrions Rockslags-sorgband, dam och herr” på. I den finns alla hennes vanliga virknålar, ärvda från mostrar och fastrar och modern, och så en kapsel med de tunnaste tunna virknålarna i. Spetsvirknålarna. De har en annan numrering. Hon väljer en nummer femton och trär flinkt på remmen på telefonen med den. Kroken är så liten att den knappt syns på en armlängds avstånd. Hon lägger tillbaka arvegodset på rätt ställe – vad lätt det är att vara ordentlig när anmödrarna har upprättat ordningen en gång för alla. I fina gamla askar och burkar ligger alla småprylarna i insatslådan precis där de ska vara. Hon andas in och lyfter upp insatslådan. Där, i puffens bukiga inre, är hennes egna bidrag: praktiska camouflagefärgade lappar att lappa praktiska camouflagefärgade byxor med i en röra med andra praktiska lappar i svart och blått. Den fyller halva puffen. Den andra halvan upptas av en svällande, rosa plastkasse som det står Laksala på. Skamfyllt öppnar hon den och lyfter upp en av skatterna: en prydlig rulle av knypplad spets. Kassen är full av sådana rullar. Knypplad spets och virkad. Meter efter meter efter meter. Nästan ingen uddspets. Hon är en sucker för ifälld spets. Alla överlakan hon sytt om till påslakan och färgat. Den gamla studentklänningen med infälld spets – det var det första försöket och det syntes nog också. Klassen hade skickat en delegation för att be henne ha studentmössa. Och helst klänning. Om hon kunde tänka sig? Och hon hade trevat efter den första spets hon ägt, en lakansspets virkad av mormor eller mormorsmor. Och hon hade sett ut som en brud på avslutningsdagen. Sen hade hon färgat klänningen svart och haft den i många år. Hon gick inte bara i byxor då. Vad det föreföll. Men det gör hon nu.

Hon virar långsamt en bred knypplad spets om fingrarna, reflekterar över skickligheten och tålamodet hos den okända som förfärdigat den och undrar över meningen. Hon har påslakan tills hon dör och när hon dör kommer hon att göra det utan arvingar. Spetsarna som hon plockat upp för inga pengar alls på loppisar, auktioner och i fattiga länder kommer inte att komma i bruk. De kommer inte att älskas av någon ättelägg. De kommer åter att hamna på någon loppis och slumpas bort. Som böckerna som klär vindskontorets väggar. Som den lilla emman i hörnet där hon sitter och läser gamla böcker ibland. Resa med Aron. Thomas Merton. Gamla vänner hon vuxit ifrån men ändå. Det är så ljust på vinden om dagen. Man ser så klart. Man ser för klart. Hon greppar den nya telefonen – i handlovsremmen – och ringer Elisabet.

– Du! Visst gillar du Resa med Aron?

(Utmaning: spets)

Ett missdåd

– Har du inte mål i munnen, jänta?

Han, den store, som är hennes fader står över henne i gredelin rökrock och skakar på något stort och rött och fyrkantigt. En bok. Den skakar och skakar. Fadern menar att hon har något med boken att göra men hon kan inte se den riktigt. Som den skakar.

– Vad har du gjort med min bok? Vad har du gjort med min bok?

– Håll stilla, far, så jag kan se!

Då kommer första slaget. Framsnitt över kind. Hon ryggar.

– Impertinenta unge, väser hennes fader.

Boken landar på bordet och fadern ruskar henne med båda händerna.

– Vad har vi sagt om att komma ensam in i mitt bibliotek?

Åh... Vi har sagt så mycket... Men hon älskar ju böcker, det är här de finns, och fadern arbetar så många timmar på Firman, när han kommer hem så sover hon.

– Jag älskar böcker, säger hon lågt och sneglar mot den stora, röda på bordskanten.

– Man vanställer inte det man älskar. Det är ett missdåd.

Det andra slaget, mot örat, med öppen hand.

Hon minns nu vilken bok det är. Den underbara boken om hela jorden, som hade för få illustrationer men makalösa ord. Afrodisiakum. Bottensats. Negerprinsessa. Ord som har hela världar förbundna med sig och som hon plikttroget illustrerat med en väl formerad blyerts. Det rinner varmt ur hennes öra.

– Du kommer aldrig hit in mer och det här verket har du sett för sista gången.

Han tar upp en läskpapperstuss och stoppar blodet som är på väg att förstöra hennes klänning. Hon gör något som hon inte gjort sedan hon var tre. Hon skriker. Tjuter. Ylar. Och fadern slår och slår.

– Tyst, jänta! Tyst, sa jag.

Världen kan lika gärna stanna i det här ögonblicket. Efter den här stunden finns ingen glädje mer. Hon försöker tänka på kattungar och på krocketklot och på att bada i den lilla sjön men nej, det finns ingen glädje. Ingen glädje.

(Utmaning: mål)

Kom, kom, fåglar små

Hon kan fortfarande alla barndomens sånger. Hallelujasångerna, svensktoppssångerna och körsångerna. Alla sånger utom Hey Baberiba och Kom, kom, fåglar små, ifrån fjärran länder. För det var den senare hon sjöng, solo, på en klasstillställning där både föräldrar och elever var med. Stod i näpen klänning (det här var bara i tvåan) och sjöng, rakt upp och ner, van vid att bli beundrad, van vid att mötas av värme. Hon sjöng med torrt klingande röst och kände hela tiden illvilja och förakt. Inte från alla föräldrarna men från de flesta av klasskamraterna. Det var en så mesig grej att göra, stå upp och sjunga en mesig sång om våren, de blev liksom kränkta av hennes mesighet. Leif och Håkan och Hasse var noga med att tala om det. Inte så artikulerat, men budskapet gick fram.

Budskapet gick också fram när hon senare under kvällen vann en singel med Hey Baberiba i en tävling. Då kom Leif och Hasse och Peter J fram och förklarade, förklarade på ett sätt som inte kunde missförstås, att hon inte riktigt var målgrupp för skivan. Inte så artikulerat, kanske, men budskapet gick som sagt fram.

Så därför kan hon inte Hey Baberiba: hon gav skivan till Hasse. Bara gav, utan att begära något i utbyte. Det var ändå en kväll när hon hade många motstridiga känslor att bära fram tills hon kunde visa dem för sig själv om natten. Det hade å ena sidan gått bra att sjunga – oavsett vad Maria E sa – men å andra och tredje och fjärde sidan hade hon ovetande vanhedrat klassen genom att sjunga en töntig sång. Solo. I näpen klänning. Det skulle nog komma några tårar sen, när hon var ensam med sin kudde. I den där förvirringen fann hon för gott att glömma Kom, kom, fåglar små, både text och melodi. Det märks inte så mycket när alla de andra sångerna sitter tätt, tätt som flugtroféer på den kletiga remsa som är hennes hippocampus.

(Utmaning: bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/ )

R.I.P.

Jag lyssnar inte på radio. Nils Horner är inte ett namn för mig. Jag kan de gamla stötarna. Cecilia Uddén beundrar jag. Jag är säker på att jag skulle ha beundrat Nils Horner också. Den hängivne reportern på fältet, som tidigt i morse mötte en mycket för tidig död på en av Kabuls gator, mitt i sitt värv. Han stod och intervjuade några personer när två män kom fram. En av dem sköt honom i huvudet. En avrättning, närmast, mitt i en kanske rutinmässig intervju. Nils Horners yrke blev hans dödsdom. Han gjorde fel sak på fel plats i våldsverkarnas ögon. Han var precis rätt ur det fria ordets synpunkt. Och han fick plikta med livet.

Min beundran, i vanliga fall missfärgad av avund, är idag en upprörd liten leguan. Det finns jobb som det inte går att skydda sig i fullt ut. Det står någonstans att Nils Horner var säkerhetsmedveten. Men vem kan säkra sig mot ett skott på öppen gata? Vill vi se västerländska journalister jobba med en sky av livvakter omkring sig? Hur inverkar det på kvaliteten i arbetet? Och ska livvakterna också ha livvakter?

Är det inte så, att om man valt livet som utrikeskorre, åtminstone på vissa håll i världen, har man också valt möjligheten av död? Eller är det jag, en i grunden dumdristig person, som tänker så? Är det jag, i grunden heroiserande, som tänker att gårdagens martyrer dog för sin tro, dagens för vår rätt till vetande, och att jag kan förstå att man väljer så. Som tror att det inte är status och byline som hägrar utan det är att föra ut sanningen från gatorna i Kabul och från djunglerna i Burma. Nej, inte ”sanningen”. Sanningarna. Den komplexa väven av berättelser som utgör mänskligt liv.

Och så tänker jag efter och kommer på att många fortfarande dör för sin tro. Och att rätten till tro och rätten till vetande är lika starka och att Nils Horner på sätt och vis dog för båda. För ett pluralistiskt samhälle där allas röster får höras. Må han vila i frid.

(Utmaning: beundra)

Filosofi i praktiken

En sepiatonad verklighet från längesedan. Ettan på gymnasiet. Äntligen skulle världen öppna sig. Vi skulle få läsa filosofi. Kunde man tänka sig något friare? Sitta och samtala upphöjt om varför vi lever och vad som är viktigt i livet. Jo, pyttsan. Alla A är B. Alla B är C. Av detta följer att alla A är C. Det var lätt men tråkigt. Sen följde det mindre lätta men lika tråkiga. Logik, logik, logik och sen var det sommarlov och sen något annat tråkigt. Vilken gubbe sa si, vilken gubbe sa så? Sen var filosofikursen slut och vi tänkte ”aldrig mer”.

Men vi var dragna... vi kom till Uppsala... Alla som var balla läste balla saker (Alla A var B). Om vi också läste balla saker..? Men nej. Alla B var inte A. En oball kunde till och med avballisera det balla. Åsa var ball. Hon läste praktisk filosofi. Drog fram Rawls på en tågresa och sa ”spännande”. Vi lånade och somnade. Sen var tågresan slut.

Och vi läste tio gamla poäng juridik. Inte av vilja. Av nödvändighet. Kunde man tänka sig något mer fyrkantigt och inrutat? Motvilligt skaffade vi den tjocka lagboken och gick på första föreläsningen och himlen öppnade sig. Det fanns ett ämne som konkret berörde alla livets områden och som ändå var som ett roligt sällskapsspel: vilket lagrum är tillämpbart här? Hur ska det tolkas? Gå till lagens förarbeten... Vi var sålda. Skippade den studieväg vi sett framför oss. Nu har en av oss just doktorerat på mänskliga rättigheter. Den andra är brottmålsadvokat. Och ibland träffas vi över en kopp te och samtalar. Om livet. Om vad som är viktigt. Referenserna är inte Rawls eller Wittgenstein eller ens Slavoj Žižek utan skönlitteraturen. Vi är inte balla men vi är lyckliga.

(Utmaning: logik)

8 april 1996

Efter att ha packat om bilen

och därvid lämnat kvar

Torbjörns linsgrejor, gravlax och färska, vita sparris

på broräcket till sommarstugan

tjugofem mil bort

fäller Mats,

förnumstigt nedlåtande,

i didaktiskt tonfall,

den numera klassiska kommentaren:

”Förtroende är bra men kontroll är bättre!”

(Utmaning: förtroende)

Äkta vara

– Hon är så genuin, på nåt sätt.

– Gabriella? Du skojar! Hon använder sköljmedel.

– Det gör väl ganska många?

– Ja, men det gör det inte genuint. Själv tvättar jag bara med olivtvål. Galltvål för fläckarna.

– Nu menar jag mer hennes inre kvaliteter.

– Det yttre speglar det inre. Varför tror du att jag alltid köper ekologiskt?

– För att du har bra med pengar?

– Allt i världen handlar inte om pengar. Det handlar om val. Jag köper ekologiskt för att jag värderar äkta vara. Och jag värderar äkta vara för att jag är äkta själv.

– På vilket sätt är du äkta?

– Jag har ingen teve och jag mediterar tre gånger i veckan. Men det är inte det. Det är en livsinställning. En livsinställning som Gabriella aldrig skulle förstå.

– Nej, för hon är oförställd. Hon behöver ingen inställning alls.

– Då är hon en amöba. En amöba som dessutom använder sköljmedel. Nåja, det är absolut ingen tävling.

– Nej. Absolut inte.

(Utmaning: äkta)

Jasper

Hans namn är Jasper och han är strimmigare än en leopard och fläckigare än en tiger. Jag får inte mata honom, för han ska lära sig var han hör hemma i världen. Han hör hemma på andra sidan skogen, hos Arnold, men förut, när Arnold hade den här lägenheten, hörde Jasper hemma här. Det är något med flytten som Jasper inte har förstått. Flera gånger i veckan kommer han hit. Han är så söt, Jasper. Jag matar honom fastän jag inte får. Men Arnold blir inte sur för när Arnold kommer har Jasper redan hunnit äta upp.

Han är så söt, Arnold. Han kommer på sin mountainbike över skogen – det är åtta kilometer fågelvägen – med en fastsurrad kattbur därbak. Det första man ser är en glad boll som studsar. Det är Arnolds dreadlocks, som är samlade till ett bo mitt på huvudet. Sen ser man själva Arnold när han kommer upp ur sänkan.

Arnold kommer och hämtar Jasper. Varje gång Jasper har smitit kommer Arnold. Arnold har ingen bil och bussarna går inte mellan våra bostadsområden. Arnold får mycket motion. En gång ramlade han i en gammal kolbotten. Cykeln blev skev. Det är farligt i Bergslagen.

Arnold har mjuka ögon, smala fingrar och spetsiga små tänder. Det är klart att jag matar Jasper.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/)

Heder och ära

Självömkan är den största fienden. Inte societetsdamerna som vänder undan ansiktet, eller herrarna som tomt betraktar om de är ensamma och tittar upp i luften om de är i sällskap. Men det är en pina att gå Storgatan fram.

Jag går nästan aldrig ut. Har inget umgänge. Sänder jungfrun på alla ärenden. Bara till sömmerskan måste jag gå själv.

I villakvarteren uppe på kullen syns ingen till. Jag lyckas till och med njuta ett par ögonblick av vårdoften och av en lustigt hoppande skata. Sen dalar Bysvängen mot staden och så är jag inne på Storgatan. Alla har valt att spatsera idag. Jag borde bara gå ut när det är blött och mulet men jag vill inte svika den tappra sömmerskan, som fortsatt att sy åt mig genom allt.

Rak rygg. Slät panna. Blicken stadig just ingenstans. Det går. Det går. Ett par unga damer tisslar. Fru Frykman vänder om, drar med sig maken i parasollkryckan. Jag har sjungit i hennes salonger. Det går. Det går.

Hur långt är straffet för den oskyldiga? Varför flyttar jag inte hem till mor? För att hon inte ska behöva visa att hon inte vill ha mig. Varför inte över till Köpenhamn? För att jag är feg. För att jag är feg och stolt. Jag vill vara kvar så värdigt som jag kan och inte flykta.

Klungorna glesnar efter möbelsnickarens affär. Nu är det bara ett par kvarter kvar. Då viker om hörnet en reslig man. Min Gud, det är provinsialläkaren! Han som är den ende som vet hur det gått till. Mitt lidandesår smälter ihop och jag är åter i fruktan och tumultet kring Kristoffers död. Just som jag sänker min blick ser jag skymten av ett leende i doktorns ansikte. Jag tittar upp och då... då lyfter han på hatten för mig. Han lyfter på sin hatt och jag nickar långsamt och allt står stilla runt om oss. Sen får åter människornas röster luft med en väsning och jag skyndar vidare.

Sent om eftermiddagen samma dag, jag står i trädgården som jag brukar efter teet, kommer jungfrun haltande. ”Fröken, fröken! En visit!” Hon kunde lika gärna ha sagt en meteorit. Jag vänder mig långsamt om, tar visitkortet från den utsträckta pläterbrickan och lägger det tillbaka när jag läst namnet. När jag går in genom verandadörrarna är jag inte säker men jag tror att jag går mot en ny tid.

(Utmaning: hatt)