Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 24 november 2013

På en sluttning ner mot Hornavan

Vi lever i en tid när man inte får undra. ”Inte behöver undra?” ”Inte kan undra?” Det är bara att googla. Så tänkte jag idag osökt på ordet ”konstatera” och en gammal fysiklärare från högstadiet dök upp, en man med ett mycket speciellt sätt att forma orden, halvkvävt men med tydliga luftstötar. ”Kons-TaT-era” Ingen pratar som han. Ingen pratade. Han dog nämligen 2011, bara sextioåtta år gammal, i samma veva och i samma stad som min pappa, som var exakt tio år och två dagar äldre. Fyra dagar före pappas begravning dog han, för att vara exakt. (Jag hör honom säga ”EKSakt”) Jag hade ingen aning om det. Troskyldigt skrev jag in honom i sökfältet, skummade förbi enirolänken – med telefonnummer och allt, precis som om allt var okej. Fortsatte till nästa resultat, som förvånade mig med att vara en länk till en av mina egna puffar. Där har jag hängt ut honom med namn och karaktäristiskt, stötigt tal. Fy mig. Det var sommaren innan han dog. Han hade kunnat googla sig själv och hitta det. Sen, vid nästa sökresultat, står mig sanningen i ögonen. Det är från ”gravar.se”. Han är begravd på Arjeplogs kyrkogård, på gravplats si-och-så. Inte visste jag att han var norrifrån. Inte så långt norrifrån, i alla fall. Det ser vackert ut, Arjeplog, beläget där sjöarna Hornavan och Uddjaur möts. Jag föreställer mig att kyrkogården ligger på en backe ner mot Hornavan. Det ser ut så.

En gång när jag jobbade på lokaltidningen, 1991, kanske, ringde jag honom. Jag minns inte om vad men han var högt höns i Lärarnas Riksförbund på orten. ”Maria Vernersson!” sa han på sitt karaktäristiska sätt. ”Vi undrar ibland vad det blev av dig.” Jag rodnade och skämdes litet, berättade som det var. Ännu ej avslutade studier, bakgrund inom bistånd, skulle byta bana till journalist. Ja, så som det var då, för tjugotvå år sedan. Han var yngre då än jag är nu. Det hördes att han inte blev imponerad. Jag var lovande i skolan.

Så ung, sextioåtta, och med en grav långt, långt bort. Han tillhör väl ändå minneslundsgenerationen? Var och en fattar sina val. Det går inte att ha synpunkter på.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta. ”Jag trodde att min fysiklärare lever men han är död.” Jag hade ingen speciell relation till mannen, såg honom neutralt. Positivt neutralt. Han var så levande i sin yrkeskunskap, det är svårt att se honom förbränd och under mullen. Han är inte jordbegravd, det ser jag på gravsättningsdatumet, ändå ser jag hans lockiga, rödlätta hår vifta litet i vinden i backen ner mot sjön på Arjeplogs kyrkogård. En fantasi. Det är bara att Kons-TaT-era.

(Utmaning: konstatera)

7 kommentarer:

  1. Ett ord som väcker minnen, som blir till en text, som väcker minnen.

    SvaraRadera
  2. Intressant berättelse om livet. Fint tycker jag.

    SvaraRadera
  3. Oredigerad? Fint skrivet och en tänkvärd text, tycker jag.

    SvaraRadera
  4. Stream-of-consciousness-writing kallar vissa det, va? Fint iallafall. Var han 68 tillhör han inte minneslundsgenerationen, de är snäppet äldre.

    SvaraRadera
  5. Så det kan bli ;) när man ger sig ut på "nätet"

    SvaraRadera
  6. En fri text. Det låter oprecist. Jag blir fri av den här texten. Lika oprecist. Men ändå. Så vackert och så lätt, lätt det flyter, och namnen Hornavan, Uddjaur. Håret som viftar. Jag skulle kunna skriva mer, men det ska jag inte. Ska slutmeningen tas bort? Är den överflödig? Jag är inte säker (för jag är lite vriden i det avseendet).

    SvaraRadera