Gravörens historia

”Posten” stod blästrat på en glasdörr och under det ”Frimärksavdelningen”. Jag tryckte lätt på dörren, den öppnades som genom ett trolleri och resten är... hm... historia. Där, längst inne, där gravörerna hukade nedanför Czeslaw Slanias upphöjda pulpet, där gjorde jag min första gravyr, den numera berömda ”giraff i motljus” (valör: 12 kronor). Jag visste medan jag satt och prickade plåten att detta, detta var vad jag var ämnad för. Det såg även Posten. Jag hade kommit dit som vanlig fas tre:are men inom tolv dagar hade jag min fasta anställning och en hedervärd lön. De hade inte råd att bli av med mig.

Min karriär dessförinnan var svårdokumenterad. Som medlem av den grubblande generationen hade jag mest försörjt mig som gatumusikant – ett friare yrke men ack så otryggt – mellan föreläsningarna på Frescati och sedermera, ibland, Södertörn. Trettiotre år gammal var jag väl att betrakta som en överliggare. Då fick jag gikt av det ständiga draget i tunneln vid Gamla stans tunnelbanestation. Jag kapitulerade och drog till Arbetsförmedlingen. De hade inte plats i sina datorer för alla mina spridda akademiska poäng men däremot fick en jobbcoach syn på ett par arbetsprover från mitt avlägsna år på Nyckelviken och skickade mig till Posten. Och resten är... ja, hm.

Vi är några stycken som arbetar här och vi kommer från mycket olika bakgrunder. Ingen av oss har någonsin velat bli frimärksgravör men ingen gravör jag känner kan tänka sig något annat. Ögonen blir grusiga och ryggen blir krum och vi vet aldrig hur märket ska bli, eftersom vi jobbar spegelvänt, men det kan, om det vill sig... bli historia.

(Utmaning: Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text där minst 2 av dem ingår)

(Mina ord: grubbla, generation, gravyr, giraff, gatumusikant)