Vi klöpp
klippdockor, Stina och jag. Hennes mamma hade Året Runt och där
fanns det klippdockor i vartannat nummer. I det andra varandra numret
var det bara kläder. Vi sket i kläderna, för dom gjorde vi själva.
Det var dockorna vi ville åt. Smala, vackra. En gång var det
Anni-Frid och två nummer efter Agneta. Vi klöpp ur halva sidan, sen
klistrade vi upp den med björnklister på kartong, så att flickorna
skulle hålla. Vi lät dem torka under Kända brott.
Medan de torkade drack vi saft och lyfte på Kända brott
var tredje minut. Sen gav vi upp och gick ut och hoppade spiong.
När
vi hade tagit bort Kända brott
och noga klippt ut Anni-Frid eller någon annan snygg tjej (ibland
var det killar men dom sket vi i, till och med Benny och Björn) –
började det roliga. Kläderna. Tajta jeans och fina t-shirts,
prinsessiga klänningar, med tiaror till och med (men dom var svåra
att sätta på). Stina älskade att göra baddräkter med små, små
mönster. Allt var så pluttigt. Det var det som var kul. Vi höll på
jämt. En del dockor hade för stora trosor. Det var irriterande för
baddräkterna. Ibland försökte vi måla hudfärg. Hudfärg är
svårt och papperet var för glansigt.
En
dag när vi hade teckning kom Elisabet stolt med ett stort kuvert som
hon öppnade och visade magistern. ”Å va fint!” sa han och så
fick hon visa alla oss andra. Klippdockor. Men inte riktiga
klippdockor från Året Runt, utan hon hade gjort både dockorna och
kläderna själv. Skitbarnsligt. Stina och jag satt och suckade och
tittade på varandra med seger i ögonen. Vi brydde oss inte ens om
att reta Elisabet, för det är lite synd om henne. Hennes föräldrar
har bara konstiga tidningar. Vi och Råd och Rön och FiB
Kulturfront.
Nästa
teckningslektion var det våran tur. Vi dängde våra
cirkulationskuvert från Asea på katedern. Magistern log och öppnade
först Stinas, sen mitt. ”Vad mycket ni har gjort,” sa han
vänligt. ”Men titta gärna litet på Elisabets dockor. Hon har
gjort dem själv och hon har både kvinnor och män, tjocka och
smala. Det ger ett helt annat uttryck.” Han vände sig mot hela
klassen medan han stoppade ner våra dockor och sa: ”Ja, idag ska
vi titta på centralperspektiv.” Där stod vi och flämtade som två
nyupptagna mörtar. Stina ryckte magistern i ärmen. ”Ska vi inte
visa?” sa hon. ”Jo, gör det. På rasten. Det är säkert någon
som vill se.”
På
rasten visade vi ingenting. På rasten gick vi och körde ner
Elisabets huvud i toalettstolen på toaletten bredvid syslöjden och
spolade. Hon var inte med på lektionen efter rasten men innan dagen
var slut fick vi gå till rektorn. Vi! Gå till rektorn!
Det
blev mer spiong än klippdockor efter det för Stina och mig men med
Elisabet var det krig. Det var kul, för hon var så rädd.
(Utmaning:
klippa)
Oj, oj, oj. Väldigt bra berättat
SvaraRadera