Ser mörkret nu

Jag märkte inte mörkret på vägen hit, för det var längtan som drev mig. En längtan så viss att den blev en tillit. Den drev mig bort från ursprung, bort från alla kulturella variabler, mot gemenskapen bland de främmande.

Så kom jag hit och jag kan inte berätta vad som hände. All min längtan tycktes uppfylld och så drogs allt undan från mig igen. Jag har lärt mig att värre än att aldrig få är att få och mista.

Nu ser jag mörkret.

Nu ser jag också mig själv. En hård kula av ensamhet, fast jag är bedrägligt mjuk och luddig i konturerna. Och jag ser andra. De är inte som jag. De rör sig på avstånd, som skuggfiskar i djävulens akvarium.

Jag sitter här. Bara sitter. För det är vägs ände. Jag har stelnat utan längtan, utan hopp. De andra där borta väntar sig det omöjliga: att jag ska resa mig och röra mig bland dem. Mina lemmar går inte att böja längre. Jag kan varken gå mot döden eller mot livet. För eoner är jag fast på denna plats.

(Bildutmaning idag, bildkälla:
http://www.flickr.com/photos/antjeverena/10866880575/sizes/z/in/photostream/)