Storstädning

Högt upp invid cellens tak fanns ett litet, litet fönster. Jag hade blivit närmast religiöst bunden vid detta fönster. Det var min enda källa till ljus och gav mina ögon ett stråk av himmel, fastän allt man kunde se igenom det var en mur. Varje dag, när mörkret föll, ristade jag en skåra i väggen med hörnet av min lätta metallbrits. På den fjärde veckans tredje dag passade jag vid celldörren när första måltiden skulle komma. Luckan fälldes ner, soppskålen ställdes på den och jag harklade mig och sa till den ansiktslöse på andra sidan:

– Får jag städa?

Jag fick inget svar men när luckan åter fälldes ner öppnades också den mystiska, större luckan långt ner på dörren. Genom den slängdes en sopkvast och en toalettborste. Jag blev så glad, att mina ögon tårades. Smutsen på min kropp kunde jag inte städa bort men jag började med sällsam energi att skaka den gråa filten. Så satte jag mig en stund för att vänta på att dammet skulle lägga sig. Varje aktivitet under isoleringen måste tänjas för att inte overksamhetens ohygglighet skulle bli för stor. Detta var min hittills största aktivitet. Jag skulle ha kunnat hålla på i dagar men jag hade ingen aning om hur länge jag skulle få behålla mina skatter, kvasten och borsten. En avvägning var av nöden. Så när jag antog att dammet fallit på plats började jag sopa galonmadrassen på båda sidor. När jag var färdig ställde jag madrassen på högkant och tog itu med britsen. Jag flåsade. När jag lagt tillbaka madrassen, tog jag metodiskt golvet, alla tolv kvadratmetrarna. Det blev en nätt grå hög som jag omsorgsfullt samlade ihop med händerna och spolade ner i toaletten, som var mitt andra glädjeämne, efter fönstret: en mycket låg vattenklosett i hörnet mittemot britsen. Jag väntade, spolade en gång till och tvättade händerna i spolvattnet, som jag brukade. Sen tog jag itu med toalettstolen. Jag hade haft bekymmer med magen, så det var en krävande uppgift, särskilt som jag inte fått något rengöringsmedel. Toaletten var min enda hygienartikel. Det var underbart att få den ren. När jag var färdig, öppnade jag cisternen och tvättade händerna i den. Det var också en lycka: under städningen hade jag kommit på hur man fick upp locket till cisternen med hjälp av en dold spärr. Utmattad, mycket glad, men ändå vemodig över att städningen var över så snart, lutade jag kvasten och borsten mot dörren och sjöng mig en liten visa om att inget kunde vara hopplöst i ett så fint hem. Den mest överdrivna uppmuntran var möjlig att något litet ta till sig, om man sjöng den. Det hade jag lärt under tre veckor och tre dagar.

(Utmaning: grundlig)