Vandra om natten

Att gå om natten i en främmande stad, en pipa i munnen, ensam eller med en flyktig bekant från ett hak nära järnvägsstationen. Samtal eller luftiga tankar. Jag minns när det var en av livets glädjestunder. Kropp och själ på väg fastän tiden upphävd. Traska i det blöta mörkret, en natt att leva, inte bekymra sig om bussarnas enigmatiska destinationsskyltar. En natt att leva, inget rum som är bokat, bara ett möte, kanske, följande dag, eller ännu en avresa – om nu någon dag skulle följa.

Nu nervositet redan när tåget saktar in. Ingen öl vid Centralstationen. Gälla frågor till alla och envar om närmaste vägen till busstationen. En lapp, en app, en adress, mycket press. ”Ta 74:an mot Vibekelund, gå av vid Vedkroka.”. Något brustet i bröstet efter den hastiga marschen till busstationen, fastän pipan för länge sedan är avlagd. Där landar en buss nu. Måtte det inte vara 74:an! Måtte jag hinna!”. Börjar springa med alltför mycket skumpande hull och väskan klattrande efter på sina hjul. Flåsar ”74:an?” till en framdörr som stängs men faktiskt öppnar igen. ”Nej, den går om tjugo minuter från hållplatsläge H,” säger kvinnan som kör med en lustig dialekt.

Tjugo minuter till skänks. Jag törs känna på mörkret. Det är lika blött som då. Och natten kliver in i mig med sina minnen. Det är som om alla mina minnen har att göra med natt. Jag sätter mig på den rätta hållplatsen, trevar i ryggsäcken, får inte upp någon pipa, förstås, men väl min svarta skavda anteckningsbok och en penna. ”Att gå om natten i en främmande stad...” börjar jag. Jag är medelålders och ängslig men jag bär alla mina åldrar i mig.

När 74:an kommer är jag inne på en lista över alla fantastiska och fruktansvärda möten jag haft under nätter som den här. Jag äntrar bussen, visar upp min sms-biljett och säger ”Hej!” Föraren bligar surt. Han är medelålders, han också, stackarn, och har säkert ingen anteckningsbok.

(Bildutmaning idag)