Se döden

Det fanns en hemlig plats och det var Epadalen. Den var som Sunnanäng eller något annat som Astrid Lindgren kunde ha hittat på. Att gå dit och leka var spännande, för det var inte helt utrett om vi fick, inte för att Epadalen var farlig – det var en djup, grön sänka som var en park mellan Vallagatans små egnahemslådor, Stensveden och banvallen – utan för att det faktiskt var ganska långt dit, minst fyra kvarter. Vi var alltid andfådda när vi nådde fram och begivna på äventyr. Jag tyckte att det var konstigt att vi hade en Epadal när vi inte hade något Epa i stan men Annelie sa att den hette Epadalen för att de hade sprängt där en gång för att bygga ett Epavaruhus. Hon sa att det var därför det stupade rakt ner från Vallagatan. Kerstin sa att om de hade sprängt skulle det inte vara gräs. Sådär höll de på.

Det var i Epadalen jag gjorde det. Vi satt och smekte våra kinder med videkissar. Det var vår. Och plötsligt petade jag in en kisse i näsan. Jag skulle ta ut den sen men den for bara längre in. Var borta, långt uppe i näsan.

Döden såg jag då. Jag visste att jag när som helst skulle få blindtarmen, för jag svalde alltid kärnorna när jag åt vindruvor. Det hade jag försonats med. Det var vuxet att få blindtarmen och det gav ett intressant ärr. Jag visste också att om man råkade svälja hår, så samlades håret till en boll och kunde fastna i en blodåder eller i lungan eller var som helst nästan och då fick man operera. Vad jag visste med säkerhet var att om något gick upp till hjärnan var det förbi. Näsan är nära hjärnan. Mycket nära. Jag såg döden och allt blev grått. Med en gång ville jag gå hem men jag ville inte heller för vad skulle jag säga till mamma? Jag var så rädd, att jag inte sa något till Annelie och Kerstin heller. Men när jag så småningom kom hem – alla dagar har ett slut och skymningen faller även över Epadalen – smög jag åt mig en virknål och försökte med den. Det gjorde ont.

Jag sa inget till mamma eller pappa. Jag bidade bara stoiskt min tid. Men dagarna gick, och veckorna och efter ett tag tänkte jag inte på videkissen varje kväll när jag skulle somna. Inte varje kväll. Men varje gång jag tänkte på den såg jag döden, jag såg för mig hur den nystat på sig hår och annat skräp och vuxit sig stor. Den växte och växte ännu när jag var så stor som tio år och fortfarande när jag var tolv undrade jag ibland vart den tog vägen men skräcken, den svarta skräcken, hade försvunnit.

Kanske är det sådana barndomserfarenheter som bidrar till att göra en till rökare. Man har genomskådat de vuxnas varningsrop om alltings farlighet och byter ut skräcken mot dumdristighet och går in i dödsskuggans dal på riktigt.

(Utmaning: dal)